redaktören, om han kan visa att mot han vilja och trots all iakttagen omtanka smädel sen i tidningen influtet, från åtalet frikännas För styrkandet af här förutsatta förhålland torde emellertid i praxis stora svårigheter möta Högst intressant och lärorik är den historik som författaren uppdrager öfver tryckfrihets. Jaggtistnlngens tillstånd i Sverge under olik: perioder: 1:o före 1766 års tryckfrihetslag 2:0 mellan 1766 och 1809; samt 3:o unde: nuvarande statsskick. Derpå öfvergår har till en systematisk framställning af nuvarande tryckfribetsförordnings innehåll. Bland de brister, .som deruti anmärkas, och som till en del ha sin grund deruti att man vid skedd ändringar ofta uraktlåtit att ge en annan rcdaktion åt öfriga, med den förändrade isammanhang stående momenter — äro följande de hufvudsakligaste: Att den person, som verkligen besörjer utgifningen af en tidning, kan undandraga sig ansvarighet, och öfverlåta det ät en annan; hvilket borde anses såsom bedrägeri. Vidare, att för tillstånd att utgifva en tidning icke erfordras andra qvalifikationer än den af god fräjd, äfvensom att stadgandet om namnsedel är högst ofullständigt och kan på mångfaldiga sätt eluderas, samt i sig sjell innebär en stor obillighet, enär dessa vittnen icke borde kunna åläggas stånda ansvar för t:; ex. en förrymd författare. I afseende på vår. jury anmärkes i främsta rummet, att jurymän kunna väljas bland creti och pleti, sämt att ej särkilta, genom val af medbörgrarne sjelfva sammansatta jurymannakårer finnas inom de särskilta städerna, och ur hvilka ledamöter i tryckfribetsjuryn skulle väljas. I sådan fall skulle det nw stadgade sätt att utse jurun icke hafva några olägenheter. Uttrycket för medborgerlig dygd välkända personer,, i fråga om jurymännens: qvalifikation, är sväfvande och olämpligt och förutsätter alldeles icke förmågan att t. ex. kunna skrifva eller läsa skrifvet. Rörande tiden för anställande af jurymannavalen, innehåller T. F. motsägande stadganden. I eden utlofvas obrottslig tystnad angående det, som under öfverläggning yttras; men bekantgörandet afhuru hvar och en voterat finnes ingenstädes förbjudet. Af vigt hade varit, om juryn, såsom fallet är i England, blifvit genom edsformuläret tillförbunden att afgifva ett utlåtande, öfverensstämmande med sanningen i förhållande till den bevisning, som i saken blifvit framställd. Vidare anmärkes, att juryn icke, såsom i andra länder, eger att öfvervara ransakningen vid domstolen, samt att intet stadgande finnes, som förpligtar åklagaren att uppgifva de särskilta ställen och punkter i skriften, på hvilka han grundar sitt åtal, eller uppgifva hvaruti det specifikt brottsliga i skriften består. Utrymmet nekar oss att fullständigare redogöra för denna skrift, som är af intresse för hvarje bildad medborgare, och som borde utgöra en handbok för riksdagsmän vid dessa frågors behandling. Vi få slutligen uttrycka den önskan och förboppning, att den i allmänhet något tunga stilen icke måtte afskräcka från utt göra bekantskap med det värderika innehållet.