Iro0g tl HeDastopols tal den 9 Sept. 1622 genom att begågna de förtroliga depescher. som preussiske militärfullmäktigen Minster Meinhovel affärdade till konungen af Preussen, är fullkomligt konstateradt. Detta står i samband med den beryktade depeschstölden i Potsdam, hvilken på senhösten 1855 så lifligt sysselsatte allmänheten såväl här i Tyskland som utomlands, och rörande hvilken Aftonbladet på den tiden innehöll närmare upplysningar. Den 6 Sept. 1856 blef förre polisagenten Techen dömd för högförräderi till års tukthusstraff, emedan han till främmand: sändebud sålt hemliga, till konungen af Preussens kabinett ställda depescher. än stor roll spelade i denna rättegång den så kallade finska depeschen, i hvilken grefve Minster-Meinhovel underrättade konungen om de finska kustbefästningarnes svaghet, äfvensom en annan underrättelse af samme preussiske militärfullmäktig, nemligen att, om de: sedermera så kallade Malakowtornet under en viss tid angrepes från en uppgifven sida, det icke skulle kunna bibehållas af ryssarne. Dessa depescher, af hvilka Techen förskaffade sig afskrifter genom konungens generaladjutants och geheimekabinettsrådet von Niebubrs betjenter, sålde han med tillbjelp af en annan polisagent, Heufelder, till franska beskickningens sekreterare Rothan, hvilken, då saken sedermera blef bekant, förflyttades tili Stuttart. ; På dessa preussiska depescher grundade sig kejsar Napoleons i Monitören meddelade bre? af den 20 Aug. 1855, hvari det bland annat yttras: Jag hoppas, att Sebastopol snart skall falla för våra tappra soldaters ansträngningar. och skulle dermed komma att dröja, vet jag dock af underrättelser, som synas vara tillförlitliga, att ryska hären icke skall kunna hålla stånd i kriget under vintern på Krim. Alla dessa punkter ha, jag upprepar det, blifvit lagligen konstaterade i den Techenska högförräderiprocessen. Äfven kejsar Napoleons ofvannämnda bref åberopas af åklagaren och i motiverna till domen. Ransakningen bölls inom slutna dörrar, men för många per soner voro intresserade af att taga reda på dessa fakta, för att de skulle kunnat hållas hemliga. — För öfrigt erinra sig edra läsare af korrespondenser från andra delar af Tyskland på den tiden rörande denna historiska skandal, att depeschstölden i Potsdam förs! organiserades af hr von Manteuftel, som önskade uppsnappa hvad den lifliga skriftvexlingen bakom preussiska utrikesministerens rygg mellan konungens kabinett och hofvet i Petersburg innehöll. Techen erhöll för bestyret med de stulna afskrifterna 25 thaler i månaden, hvilka hr von Manteuffel med sin vanliga sparsamhet icke tog ur egen ficka, utan af då hemliga statsfonderna. Härvid hade hr von Manteuffel icke just statens intresse tili ögonmärke, utan endast intresset för sin kära portfölj, emedan han genom kännedomen om den hemliga skriftvexlingen sattes i stånd att korsa intrigerna bland Kreuzpartiet och hofkamarillan, hvilka på sednare tiden funnit honom icke nog medgörlig. Sedan nemligen hr von Manteuffel gått Kreuzpartiets ärenden och förhjelpt detsamma till makten, skulle man gerna ha velat undanskjuta honom och insätta på hans plats en ännu mera devuerad medlem af partiet. Det var således naturligtvis af största värde för hr von Manteuffel att i tid lära känna sina motståndares förtroliga bjertans-utgjutelser. Techen var en vigtig rerson för honom. Men då denne började utsträcka sin verksamhet och en vacker dag framlemnade till br von Manteuffel ofvannämnda finska depesch i stället för de vanliga förtroliga brefven, började saken bli betänklig för den sluge ministerpresidenten. Han gaf agenten en gratifikation af 50 thaler (naturligtvis alltid ur de hemliga fonderna) samt afskedade honom. Techen stod på bar backe och sökte afsättning för sitt tjufgods hos franska beskickningen i Berlin, som förstod att begagna sig af hans verksamhet. Så eröfrades Sebasto,ol med tillhjelp af underrättelser, som ur det fanatiskt ryssvänliga Kreuzpartiets i Berlin innersta sköte kommo till kejsar Napoleons kabinett. Då saken kom i dagen, blef vreden i Petersburg och vid preussiska hofvet gränslöst stor. Ödet had2 spelat herrarne ett argt ironiskt spratt. Grelve Minster Meinhovel måste snart lemna Petersburg. Det var äfven tal om att hr de Moustier skulle återkallas från Berlin. Men kejsar Napoleon förstår att belöna gjorda tjenster. M np måste i Berlin åtnöja sig med legationssekreteraren Rothans ofvannämnda förflyttning. Franska beskickningen i Berlin hotade att offentliggöra hr von Manteuffels fordna relationer till Techen, om man gjorde för mycket väsen af saken. Man nödgades med tystnad taga förnärmelsen till godo, och tidningarne i Paris ocr Berlin anmanades att vid den (för öfrigt ganska knapphändiga) redogörelsen för saken lemna den franska beskickningen ur spelet. Markis de Moustier var emellertid, såsom man lätt kan förstå, till följd af allt detta icke någon behaglig person vid hofvet i Berlin. Men äfven sedermera under den italienska krisen, således under den nu sednast förflutna tiden, skulle franska sändebudet göra sin regering tjenster genom egendomliga underrättelser. Jag återkommer längre fram dertill, men vill dessförinnan här omtala en intressant omständighet, som äfven utgör ett moment i hr de Moustiers diplomatiska bana, ehuru den ännu icke blifvit fullt utredd. Så vidt jag vet, har ännu ingen tidning vidrört densamma. Den 19 Januari detta år dog uti Hötel 0yal i. Berlin grefve Hatzfeld, hvilken under många år varit preussiskt sändebud i Paris. Han hade några veckor förut begifvit sig till Berlin, såsom det uppgifvits för att erhålla nya instruktioner, i anledning af den förändrade politiska ställningen efter Napol nvårshelsning. I verklighoten fin.