Är VI SUS SURE BIM a os RESER SURPEFEMADV fra ranska legatiunen i Berlin. Men detta rykte förklarades af hr Manteuffels vänner för osannt och illvilligt. Dessa anhängare till den förra regimen sökte förklara allt genom en af dessa ndiskretioner, hvilka så ofta förekomma j liplomatiens historia. Äfven vore det ju bekant, att Frankrike, i nästan alla stora hufvudstäder, jemte sändebudspersonalen, med stora kostnader underhåller ett slags särskilt polis. En dylik finnes t. ex. i Brissel, och ifven 1 Berlin skall den vara mycket verksam och väl instruerad. Det sistnämnda är faktiskt, men dermed förklaras dock ej huru man i Paris fått kännedom om hvad Hatzfeld förtroligt skrifvit till Berlin. Hvad ofvannämnde rykte låtit förstå, lemnar jag i sitt värde. Man kan i alla bändelser lyckönska preussarne att de blifvit befriade från en minister, under hvilken dylika saker voro möjliga, de må nu blifvit möjliggjorda genom hvem som helst. Jag återkommer till hr Moustiers verksamhet under det sista italienska kriget, vid dess slut, hvilken framlyste genom kejsar Napoleons och Fra s Josefs historiskt oförgätliga proklamationer. Kejsar Napoleon yttrade flera gånger, att om han fortsatt kriget, skulle han haft att vänta ett anfall af Tyskland vid Rhen. och de offer, som ett dylikt krig kräft, skulle ej varit öfverensstämmande med Frankrikes intressen. Å andra sidan urskuldade sig kejsar Franz Josef hos sina folk för fredsfördraget i Villafranca och afträdandet af Lombar diet dermed, att han skulle varit öfvergifvern af sina naturliga bundsförvandter (det vill säga Preussen). Liktidigt meddelade, som bekant är, Österrikiska organer berättelser om ett föregifvet fredsförslag af de förmedlande makterna, hvars vilkor skulle varit .ogynsammare för Italien, än de af kejsar Napoleon och kejsar Frans Josef i Villafranca direkt erbjudna, hvilka berättelser framkallade en kraftfull vederläggning från preussisk sida a! hr von Schleinitz. Som bekant är, berättades det, att vid underhandlingarne i Villafranca kejsar Napoleon framtagit ett papper, vic hvars genomläsande Frans Josef uppbrusade och med en blyertspenna skref några rader åt Napvleon, nemligen fredspreliminärerna. Kej sarens harm skall blifvit framkallad af de neutrala förmedlingsförslag), hvarigenom vägen banades för Villafranca-freden. Det skall förblifva en historisk gåta, huru kejsaren af Österrike kunnat obetingadt sätta tro till detta papper och lägga så stor vigt derpå, då deremot alla underrättelser från Tyskland gåfvo utsigt till snart understöd at Österrikes naturliga bundsförvandter, och furst Windischgrätz, som befann sig uti Beriin i en utomordentlig beskickning, kunnat genora telegrafen ögonblickligen fråga on. äktheten af detta papper. Men från hvem hade väl nu detta dokument kommit? Att kejsar Napoleon skullc hafva uppfunnit de neutrales förmedlingsförslag är en alltför plump förutsättning. — Ut: engelska parlamentets debatter berättade vä Russel, straxt efter freden i Villafranca, att engelska regeringen hade erhållit förmedlings förslaget af franska sändebudet i London, h: le Persigny, och meddelat det åt österrikiske ändehudet v. Apponyi. Russel uttalade icke tydligt från hvem hr de Persigny hade mottagit förslaget. Hela den diplomatiska verlden visste emellertid, att förslaget innefattade samma iankar, med hvilka man någon tid sysselsatt sig i Paris. Så betraktade man äfven saker i Wien, och lade derföre till en början icke stor vigt derpå, då Apponyis depesch ankom, En märklig lucka i denna vigtiga tilldragelsc förblifver dock alltid kejsar Frans Josefs förbittring i Villafranca, då han mottog nämnd: förslag, hvars grunddrag man redan måste hafva känt i Wien, af kejsar Napoleons hand. naturligtvis med en bifogad kommentarie. Till belysande af saken vill nu krönikan veta, att hr de Moustier icke långt före freden i Villafranca hade sändt en dubbel depesch till Paris, den ena officiel, den andra förtrolig. Den förstnämnda hade meddelat. att Preussen väl icke genast skulle deltaga i kriget, men att detta väl vore att befara, om fred ej blefve afslutad till September. Den förtroliga depeschen hade tillagt, att inflytelserika personer i Berlin icke voro obenägna för ett förmedlingsförslag, hvars grurddrag sändebudet meddelade. När kejsar Napoleon meddelade Frans Josef dessa depescher, skall han hafva yttrat, att han haft tillfälle noga pröfva tillförlitligheten af de meddelanden hamn erhållit från sitt sändebud i Berlin. Dessa omständigheter berättas hafva kommit på tal, då förtroliga skrifvelser vexlades mellan prinsen-regenten af Preussen och kejsar Frans Josef, i anledning af den sistnämndes för Preussen sårande proklamation. Man inser lätt, att hr de Moustier, i följd af dessa meddelanden, ej var någon persena grata hos det nya Berlinerhofve . Hans återkallande har derföre icke öfverraskat någon, åtminstone i de kretsar, der man hade kännedom om ofvannämnde förut passerade tilldragelser. Man var fastmera förvånad öfver att återkallelsen ej skett långt före detta, särdeles som hr Moustier alls icke är någon utmärktare statsman eller diplomat. Härstammande från en ultramontan och legitimistisk familj, bade hr de Moustier straxt efter statsstrecket affallit från sitt parti och erbjudit sin tjenst åt den dåvarande presidenten. Denne begagnade honom inom lagstiftande församlingen till befordrandet af sitt herravälde och belönade honom sedan genom en rask beforåran inom den diplomatiska cörpsen, håaruti hr de Moustier mindre utmärker sig genom skarp blick och sakkännedom, än genom en välberäknad kall förbehållsamhet och genom underrättelser, hvilka icke alltid hemtades ur de bästa källor. Men, sic tur ad stra, åtminstone på dea moderna diplomati;s himmel Hvilka stora resulister hr de ra i lad att tiliväg riden utvisa.