y man varnade mot ett Ayslikt system? Den tid kor -Å me att iviräffa, då vi måste återgå till prohibitismen Hr Wallenberg förklarade sig uppträda enda derföre, att han icke måtte genom ssin tystnad ans ha instämt uti yttranden, sådana som hrr Sundrvall sons och Rydins. Att jemföra 1810 och nu, utan a ftaga i betraktande de förändrade kreditbruken, vo! dl detsamma som att jemföra de mest heterogena el menter. Vi egde nu i landet omkring 40 bankko! dtor, vi hade en gryende vexelrörelse, och en mäng liqvider verkställas utan behof af sedlar. Vore t detta förhållandet, så skulle vi icke uthärda den stor minskning i sedelstocken, som egt rum. Med anlec ning af jemförelsen mellan införsel och utförsel vill talaren gifva adress på en liten bok uti finansväser det, som nyss hitkommitfrån Finland, och deri e särskilt kapitel egnades åt vSagan om handelsbalar sen. Der visades huruledes, enligt de officiella sif rorna, landet hade under en lång följd af år oup hörligen importerat varor till högre värde, än sor blifvit utförda, men hvem som betalt den ofantlig skuld, i hvilken landet skulle ha råkat genora denn ständiga underbalans, derom kunde ingen mennisk upplysa. Man kunde häraf någorlunda bedöma, hur pass tillförlitliga sådana beräkningar äro, som dem h Rydin här anställt. Talaren ville för öfrigt gifv tillkänna, att han för sin del vore för den störst sparsamhet med statsmedlen och att han vid förr riksdagen hade tillhört den minoritet, som motsatt sig de då beviljade höga anslagen. Hr Rydin förklarade sig icke hoppas någon än dring af tulltaxan vid denna riksdag. Opinionen detta hänseende vore ännu icke mogen. Han had endast velat nedlägga sin protest mot det hänfull: sätt, hvarpå man talat om prohibitisterna. Hr Schwan förklarade sig ha tillhört den majoritet som vid förra riksdagen röstade för de anslag, hvilk: då beviljades; men innan man dömde denna majori tets åtgöranden, borde man erinra sig de då förhan denvarande rika tillgångarne. Ingen hade då anat att de enskilte befunno sig i den belägenhet, som erfarenheten sedan ådagalagt. Talaren erkände, att han härutinnan misstagit sig, han hade ej trott att vi sjunkit så djupt, att heder, ära och förtroende trampades under fötterna, men härom blefve tillfälle närmare yttra sig, då frågan om bankens förvaltning förekomme till öfverläggning. Nu ville talaren, med anledning af hr Ridderstads yttrande om försvarsväsendet, gifva tillkänna, det han ansåge, att man borde väl betänka sig, innan man öfvergåfve indelningsverket, och att han för sin del ingalanda hyste några sympatier för ett försvarssystem, enligt hvilket vi alla skulle från barndomen och hela lifvet igenom lyda trumman. Det preussiska landtvärnssystemet hade ej visat sig fördelaktigt, och om ett förslag, sådant som hr Ridderstads, skulle gå igenom, hvar skulle vi finna befäl och hvar medel att hålla sådana truppmassor på benen, då underhållandet af 100,000 man i3 månader vore det högsta, hvartill vi hade råd. Talaren förklarade ett sådant nationalförsvar vara-en ren finansiel omöjlighet, samt beklagade, det man i afseende på möjligheten, att möta ett anfall österifrån, redan på hafvet, så att säga, kastade yxan i sjön. Talaren förmenade, att om än den ryska flottan vore nominelt betydlig, den icke skulle vara synnerligen effektiv, att dess hållning under sista östersjökriget derpå vore ett bevis, och trodde, att vår flotta, så liten den än vore, dock alltid skulle förmå göra ryssarne något afbräck. Jemförelsen mellan 1810 och nu vore särdeles olycklig, då man väl borde ihågkomma, att Sverge aldrig stått så nära branten af sin undergång, som då. Om ställningen nu icke vore sådan som den borde vara, vore det hvarken representationens eller regeringens fel. Orsaken vore att söka i den olyckliga riktning, som gjort sig gällande, att alla vilja göra sig till handlande, att producententen gjort sig till spekulant och att smittan i detta afseende gripit alla, ända upp till rikets högsta embetsmän. Fastighetsegarnes tur vore nu kommen att erfarafrukterna af en sädan i grunden osund riktning. Ty hvarthän kunde det väl ilängden leda, då egendomar inköptes till sådana priser, att de afkastade högst 3 proeent, medan egarne sjelfva måste betala minst 6 procent för i egendomen intecknade lån. Och om t. ex., såsom i den värde Upsalarepresentantens egen ort, personer kontraherat om tretioåriga arrenden till priser, som icke stå i något rimligt förhållande till den arrenderade jordens verkliga afkastning, bör väl det allmänna bära skulden för ett sådant de enskiltes oförstånd eller träda emellan för att hjelpa det, som är ohjelpligt? Att klaga deröfver, att dagsverkslönerna äro höga, föreföll talaren nog besynnerligt; ty så länge arbetslönerna i ett land stå högt, vore det ej farligt med landet. Då landet icke längre kunde använda arbetarne -till så höga löner, som de fordra, finge de nedsätta sina anspråk. — Hvad hr Björcks anförande anginge, så instämde talaren med honom i hvad han yttrat både om. befästningarne och mycket annat; ville dock erinra, att han alltid hört, huruledes man i början af riksdagen sagt, att landet ej skulle stå ut med de anslag, som fordrats, men det har likväl visat sig, att det stått ut i många år; och om man anställde en jemförelse mellan förr och nu, om man gjorde sig reda för huru folket lefver, kläder sig och bor, huru våra skolor äro beskaffade, hurudant förhållandet är mellan husbonde och tjenare, Huru det står till med , våra odlingsföretag, våra fabriker, våra kommunikationsanstalter, så skulle man väl dock icke kunna bestrida, att vi icke på de sista två å tre decennierna gått rätt betydligt framåt. Kanske komme det också att visa sig, då det lede mot slutet af denna riksdag, att landets, att det allmännas ställning ej är så dålig, som man nu låter påskina. Att sluta af den nyss offentliggjorda redogörelsen för riksgäldsköntorets ställning, vore t. ex. denna ganska god. Ofta tillförene hade det också låtit mörkt, huru man skulle få statsmaskinen att gå, men då det lidit mot slutet af riksdagen, hade tillgångar krupit fram. Till hr Rydins yttrande om handelslagstiftningen förbehöll talaren att få återkomma, när i-sinom tid tulltaxan förekommer till behandling. Hr Grapo einrade, att hr Rydin vid sina beräkningar angående -handelsbalansen alldeles glömt bort handelsflottans icke obetydliga fraktförtjenst. Hr Wallenberg fann sig af hr Schwans yttrande om sjöförsvaretsvigt framför armen uppmanad att ånyo taga till ordet. Äfven talaren hade i sin ungdom hyst en föreställning, sådan som hr Schwans. Han gjorde deticke numera Med den utveckling, som örlogsvapnet) numera . vunnit, och de oerhörda kostnader som. erfordrades för att i afseende å detsammå följa med sin tid, vore det för makterna af andra och tredje ordningen alldeles omöjligt att kunna bygga sitt försvarsväsende hufvudsåkligen på sjövapnet. Talaren ville icke dermed säga, alt han önskade, det vi skulle helt och hållet upphöra att hålla en flotta, ty en uppfostran på. sjön vore ialla händelser nyttig för en del af vår krigsmakt; äfven om den icke kunde väntas komma att möta fienden i drabbning på öppen sjö, men armåen oeh beväringen måste doek-alltid-komma att spela hufvudrolen vid vårt lands försvar, och det vore ytterligt bortkastade penningar, om vi skulle sträfva att öka vår örlogsmarin derhän, ätt vi skulle kunna på öppna sjön mäta oss med en makt af första rangen. Hr Ridderstad trodde att den talare, som angripit honom, också skjutit öfver målet. Han hade ej sagt, att landet vore ruineradt, men väl att det mötte svårigheter att verkställa ränteliqviderna; och att så Petr Aas AN Ppenäidbtntnsterr tet Sänt Söt g rt otitRDE: