allmän rubbning af kreditförhållandena i -alla länder och att vidare våra egna bristfälliga kreditinrättningar och synnerligast den bristfälliga organisationen af vår förnämsta kredit-anstalt bidragit att förvärra det onda. Fortsatte man emellertid med :sådana bearbetningar inom pressen, som dem talaren påpekat, och finge de nu äfven ett genljud inom representationen, så skulle man slutligen lyckas betaga nationen all tillförsigt och till sist verkligen framkalla den olycka man med så mycken förkärlek låter sin fantasi måla. Talaren hade förnummit, huruledes man under riddarbusets senaste plenum lade tillställt en verklig sifferdans för att illustrera vår förmenta ruin; men att det icke velat sig bättre än att då en ledamot, som hade officiel kännedom om förhållandena, lyckades fånga i flygten en af desiffror, som surrade kring ridderskapet och adelas örön, så befanns det att någon sådan siffra ej funnes i verkligheten och att den omöjligen stode att utfinna förrän flera år härefter, då ett ifrågasatt nytt system för dithörande uppgifters afgifvande hade hunnit bära frukt. I detta stånd hade man väl icke framlagt siffror, men man hade uttalat åsigter, hvilka ledde till samma resultat. En af de värde ledamöter, hvars anförande låge på bordet, hade t. ex. påstått, att: Sverge ej vore i stånd att verkställa ränteliqviderna å sina utländska lån. Icke annat talaren hade kunnat förnimma, hade dock dessa liqvider hittills gått punktligt och han hade icke Hört att ringaste bekymmer vore förhanden för fullgörande af dem, som förestå. Enligt talarens åsigt hade sämme ledamot gjört sig saker till en ganska stor orättvisa mot regeringen, då han påstått, att denna ingenting lärt och ingenting glömt. Talaren beklagade dylika orältvisa tillmälen; ty om de folkvalda stånden skola kunna hoppas att göra sina åsigter gällande mot de tvenne privilegierade, från hvilka hindren mot hvarje tidsenlig utveckling egentligen komma, så måste de förmå regeringen gå öfver på sin sida. Gjorde man icke detta, så slöte sig regeringen till de privilegierade stånden, och alla sträfvanden för framåtskridandet skulle stranda på det förenade motståndet. Talaren ville ej nu uppräkna de talrika fall, der regeringen på -sednare tiden-gillat de-meningar, för hvilka de folkvalda stånden kämpat, men bad att få påminna om ett sådant, nemligen i fråga om hemmansklyfniogen, der regeringen gått längre än representationen, oaktadt man vid riksdagen icke hade lyekats bryta de privilegierade ståndens motstånd. Ville man att regeringen skulle på detta sätt fortfara att gå i samma riktning som de folkvalda stånden, vore det dock nödvändigt att man gjorde henne rättvisa. Tsalaren gillade många af de anmärkningar, som blifvit framställda mot den kongl. propositionen, men han måste dock erinra om angelägenheten deraf att icke skjuta öfver målet. Att kalla statsverkspropositionen för regeringens program fann talaren heller icke numera vara egentligt och träffande. Många andra förhållanden förekomme, i afseende å hvilka regeringen hade tillfälle att ådagalägga den hufvudriktning, i hvilken hon går. Sådana voro näringsoch handelslagstiftningsfrågorna med flera, och talaren ansåg det för sin del vära ganska lyckligt att numera icke endast de frågor, som handläggas af statsutskottet, anses inom representationen såsom varande af vigt; äfven de öfriga utskotten hade, det ena efter det andra, växt upp till betydenhet, och detta just derföre, att regeringen fästat afseende till och med på framställningar, dem ständerna endast ega att i önskningsväg frambära. : Hr Sundvallsson ansåg sig illa skola motsvara det förtroende, som berättigade honom att i representantförsamlingen begära ordet, om han iakttoge tystnad vid ett tillfälle, Sådant som detta, då han trodde det vara af vigt att representanten gåfve sin mening tillkänna. Han hade dock ej mycket att tillägga till hvad hrr Björck och Ridderstad anfört, utan skulle ha kunnat inskränka sig att betyga dessa hrr sin tacksamhet samt uttrycka den förhoppning att deras anmärkningar skola medverka dertill, att ej denna riksdag kommer att förete samma bedröfliga tilldragelser som den sistförflutna; men han ville dock upplysa, att i hans ort den finansiella ställningen vore ganska bekymmersam, att dagsverkslönerna der vore höga, och att symptomer till en förestående brytning förspordes uti en och annan stor konkurs. Som talaren för öfrigt erkände sig ha deltagit i det nedsättningsarbete inom pressen, på hvilket hr Lallerstedt hänsyftat, så fann han sig föranlåten nedlägga sin protest mot påståendet att detta skulle ha härrört från prohibitiva syften. Talaren vore åtminstone för dem helt och hållet främmande och ansåg en hvar berättigad att uttala sin öfvertygelse utan att behöfva misstänkas för hemliga biafsigter. Uttalande derpå den åsigten, att det vore vådligt för ett land; om skattebeloppet öfverstege hela den utelöpande sedelstocken, uppläste talaren en vidlyftig öfversigt af förhållandet mellan skattebeloppet och sedelstocken, allt ifrån 1810 till närvarande tid, af hvilken det visade sig, att skatterna 1810 utgjorde blott en tiondedel af sedelstockens belopp, medan år 1858 de stigit till en summa vida högre än hela sedelstocken, och detta likväl utan att i beräkningen upptagits de kommunala skatterna, som äfvenledes uppgå till ett ofantligt belopp. Talaren fann det derföre nödvändigt att den största sparsamhet iakttoges i afseende å statsutgifterna, och han påpekade exempelvis angelägenheten af en nedsättning i de beviljade löneiörhöjningarne, åtminstone för dem, som hafva mer än 3000 rdr i årlig lön; och han trodde en sådan nedsättning vara så mycket billigare, som t de höga lifsmedelspriserna nu gått betydligt tillbaka I och lefnadskostnaden väl ytterst måste rätta sig ef-å. ter sädespriserna. Han bestred äfvenledes det be-li gärda anslaget till Stockholms befästningar, icke dock I: med afseende på den begärdasummans betydlighet, åi utan derföre att den vore att betrakta såsom en j: handpenning på belopp, hvilkas storlek irgen kunde! 4 ) J förutse, och dessutom afsåge ett företag, hvars gagn vore högst problematiskt; särdeles om hufvudstaden skul!e befästas så, att dermedvore någonting bevändt, skulle hela vår stående arm6 behöfvas för fästenas bemanning, medan hela det öfriga landet blefve utan försvar gifvet till pris åt fiendens härjningar. Hr Kock fann exklamatioher och poetiska målningar sådana som de, hvilka förekomma i det ena af de på bordet liggande anförandena, icke vara på sin plats inom representationen, allra minst inom bor gareståndet. Han gillade deremot åtskilligt af hvad som blifvit anmärkt i hr Björcks sakrika anförande, . men han nedlade sin protest mot de i hans tankel, orättvisa yttranden, som blifvit fällda om statistiska byrån. Han fann äfven den af hr Sundyvallson uppdragna jemförelsen mellan nu och 1810-vara mycket oegentlig, alldenstund kreditförhållandenas nuvarande utveckling möjliggör en vida lifligare omsättning med en jemförelsevis mindre sådelstock. Ar Rydin bekände sig öppet hylla prohibitiva åsigter och trodde,-att anhängarne af den meningen alldeles icke böra hånas, Frihandeln vore en vacker princip, men ledde ofelbart till ruin, ett påstående, som talaren sökte styrka genom angifvandet af-de officiella siffrorna i afseende pi inoch utförsel, hvilka gåfvo vid handen, att åren 1856 och-1857 lerhnat en underbalans i afsegnde på utförseln-af-icke l: mindre än 26 millioner, och talaren menade, att om resultatet skulle visa sig enahanda för de följande två åren, så hade man der genas: en förlust af 52 millioner, som det fria handelssystemet ådrägit landet. Vore det då, sporde talaren, så förvånande, att!