komma med; egtiaj framställningar ifangående de kongl. pröpositioneh och båtsmanshållet. Derefter remitterades en mängd motioner, hvar med kommer att fortsättas i afton, hvarföre vi ti i morgon lämpligen uppskjuta redogörelsen för så vå dem som några förut remitterade, hvilka icke blifvi förut omnämnda. Vid några af de nu remitterad gjordes anmärkningar, som föranledde diskussior Å synnerligen vid en af Lundahl om förlikningsdom stolars införande. —— —— TEr Björcks anförande om statsregleringsproe å positionen. K. M:ts nådiga proposition till rikets nu försam lade ständer, angående statsverkets tillstånd och be hof, torde böra till dess innehåll och syftning af hvarji representant med omsorg och noggrannhet undersö kas, enär med rätta kan fordras, att denna i grund lagen föreskrifna framställning skall klart ådagalägg: regeringens uppfattning af landets ställning i stats och nationalekonomiskt hänseende. Deraf bör oc! visa sig verkan och följden af rikets ständers före gående beslut och anordningar i statsregleringsfri gorna. Den nu afgifna nådiga propositionen skiljer sig formen från dess föregångare vid sista riksdagen, s! till vida, som den icke med samma fullständighe redogör för de beräkningar, som måste antagas ligg: till grund för fordringarne, beträffande de anslag som icke äro nya, och att den innebåller gansk lite om statsverkets verkliga ställning. Denna brist kar dock icke anses endast formel, enär den iverklighe ten leder dertill, att i flera fall de upplysningar sak nas, som äro nödvändiga för att bedöma, om anslag: beloppen äro lämpade efter behofven och om. desss icke kunna inskränkas; likasom förgäfves sökes ut redning rörande statsverkets verkliga ställning, som bort kunna åtminstone med rforderlig noggrannhet atredas sådan den var vid slutet af år 1858. De ir dock icke endast om statsverkets behof, utan jemväl om dess tillstånd, som grundlagen fordrar utredning vrid ständernas sammanträde. En annan ännu märkbarare olikhet emellan dessa begge propositioner visar sig deri, att den vid sednaste riksdag afgifna innefattade förslag om afskaf fande af och nedsättning uti åtskilliga skattetitlar, som företrädesvis ansågos tryckande, och att icke förhöjning i någon skatt eller utskyld fordrades; då deremot nu äskas en betydlig tillökning i bränvinsskatten, utan att någon skattenedsättning blifvit föreslagen. De försök till en reform i skatteväsendet, som i talrika motioner vid hvarje riksdag framträdt, hafva i allmänhet blifvit afvisade med det förklarande, att en genomgripande förändring i beskattaingen skulle medföra allt för betydliga rubbningar i enskilta förhållanden, för att med framgång kunna föreläggas rikets ständer till antagande; och derföre hafva meningarne förenat sig deri, att åtminstone tills vidare, småningom och i den mån den indirekta beskattningen ökas och tilltager i betydenhet, afskaffa olämpliga skattetitlar och nedsätta de bördor, som från ålder tryckt landets modernäringar och hållit dem i vanmakt eller åtminstone motverkat deras uppblomstring. På den sålunda beträdda banan måste man utan afbrott fortgå med jemna, om än små steg, och för min del finner jag ett dubbelt fel hos det förslag, som på en gång fordrar ökad beskattning och icke föreslår nedsättning i någon af de beskattnvingstitlar, som utgöra ett arf från tider, då de förnämligaste och rikaste voro från utskylder alldeles befriade. N Men om, efter hvad nu i korthet blifvit antydt, olikhet förefinnes mellan den nu afgifna nådiga propositionen och den vid förra riksdagen aflemnade, så öfverensstämma de deremot i anspråken på anslag för hela den mängd af olika behof, som, framkallade af den ymniga tillgången på medel vid förra riksdagen, då lyckades att göra sig gällande. Dessa anspråk äro sådana, att man måste fråga: är ställningen nu densamma som vid början af sista riksdagen? Hurudan var den då, och hurudan är dennu? De särskilta förhållanden, som under åren 1854 och 1855 gåfvo våra produkter en ökad afsättning på verldsmarknaden och derjemte väckte till lif en mellanhandel, hvaraf landet drog icke obetydlig för del, lade otvifvelaktigt grunden till en kraftigare utveckling af landets näringar oeh satte oss sålunda i tillfälle, icke allenast att uthärda täflan med dem, som efter fredsslutet åter konkurerade med oss om afsättningen, utan ock att öka vår konsumtion, oak-. tadt den jemnt forigående stegringen i priset, jemväl af importartiklarne. Det förtroende, som en sådan, dels verklig, dels skenbar tillökning i välmågan framkallade, hitförde utländningens mynt, och ehuru äfven detta oafbrutet steg i pris, fann det likväl afnämare, då det derpå grundade hoppet om vinst sträckte sina anspråk än högre. Man glömde, att en gräns finnes, dervid värdet af mynt å ena sidan samt af arbete och produkt å den andra måste återtaga den ömsesidiga ställning, som i allmänhet icke tillåter att begge dessa faktorer i och af den menskliga verksamheten på en gång betydligt stegras i värde; och då det naturliga förhållandet af småningom fallande arbetslöner och varupriser motarbetades, förnämligast af de ständigt uppväxande bankinrättningarne, måste en våldsam nedsättning inträda, .hvilken träffade arbetet och dess produkter, som alltså visade sig vara till det verkliga värdet öfverskattade. Ända intill den tid, som närmast föregick denna katastrof, befunno sig alla värden i stigande, om än ett och annat stillestånd i rörelse emellanåt förebådade hvad som komma skulle; egendomarne stego i pris och lefnadskostnaderna ökades omåttligen. Statens inkomster växte i samma mån; och under de 4 åren 1854—1857 uppgingo öfverskotten, sedan statens alla utgifter blifvit bestridda, till 16,400,415 rdr 80 öre rmt. Anspråket på ökade löner var då lika billigt, som det var naturligt, att alla de, som lifligt kände behofvet af en ökad verksamhet till nationens lyftning i alla riktningar, skulle göra sig till målsmän för förslag och anspråk, hvilka alla hade den fyllda statskassan till mål. Då nu olyckligtvis -genom de många rubbningar, myntvärdet i vårt land undergått, någon kraftig kapitalbildning icke kunnat uppstå, och då, till följd häraf, staten, för att icke äfventyra ett fullkomligt stillestånd, måst ikläda sig förbindelsen att draga försörg om allt, som icke omedelbart lönar den enskilta verksamheten, så kunde statsverket icke undgå att till det yttersta vidkännas all den uppoffring, hvaraf det var mäktigt. Det blef icke tillåtet att kasta en blick i framtiden och att använda de för stunden rikliga tillgångarne, så att alla verkliga behof blefvo afhulpna, men attså mycket afsattes för de stora arbeten, staten sig åtagit, att de för detta ändamål snart ökade behöfven kunde framdeles på samma sätt fyllas. Sådan var ställningen och sådana voro dess följder. Den statereglering, som sålunda tillkom, måste äfven med afseende å den tid, som skapade den, vara stridande mot en förnuftig beräkning, statsekonomiskt oriktig och derföre olämplig. Huru kan den då varalämplig för den närvarande? Utan att för tillfället vidlyftigt undersöka välmåre ERE ENSPOOETIT RADIEN åsnor starkt, under ett väsen, som trotsar all beskrifning, i fyrsprång försvann. Entreacten varar blott några ögonblick, och under densamma reser sig alla upp. Härunb PE ESA Å NL ag MA