ken vi med första återkomma. Den uppmärksamhet, hvarmed man i utlandet på sednare tider följt våra kyrkliga förhållanden, har äfven nu visat sig i fråga om dissenterlagsförslaget, som i Journal des Debats gjorts till föremål för en temligen genomförd analys i en artikel, som vi här nedan meddela. Den franske publicisten ogillar, som man fitiner, i likhet med oss och de flesta talare inom borgareståndet, såväl stadgandet, att dissentersamfunds stiftande må ställas i beroende af konungens godtfinnande, som ock åliggandet att emottaga varningar af domkapitlet, de många inskränkningarne i rofriheten m. Mm. Hvad deremot proposi nens antagande angår, anser han detta ej böra vägras, såframt man icke har något bättre att sätta i stället, hvartill han tror våra ständer ega föga lust. Men då författaren yttrar, att stora saker bäst vinnas derigenom att man fortgår steg för steg, så kan häremot ej utan skäl invändas, att berörde steg då likväl böra tagas framåt, och icke åt sidan, med en viss krökning tillbaka. Den i artikeln uttryckta förmodan, att ständerna ej lära finnas nog liberala att föreslå något bättre, har, åtminstone hvad borgareståndet angår, icke slagit in, som synes af hr Rosenqvists der väckta -förtjenstfulla motion och den derpå följande intressanta diskussionen. Artikeln är af följasde lydelse: Religionsfrihetsfrågan kommer i Sverge att ånyo framläggas för den nu öppnade riksdagen. Den nye konungen har ej kunnat visa sig otrogen traditionerna af den frisinnade politik, som hedrar hans faders Oscar I:s minne. Han har derföre i sin ordning velat inleda reformen af en lagstiftning, hvilken genom sin våldsamhet förnött sig sjelf, och som skulle utgöra en skymf för hans regering och hans folk, såframt man ej skyndsamt gjorde sig af dermed. Det redan tillkännagifna kungliga förslaget äfser att göra ett slut på förföljelserna emot dissenters, hvilka dessa än må vara. ena sidan tillåtes deruti ombyte af religion, : utan att sådant bestraffas med konfiskation och landsflykt; å andra sidan tillförsäkrar det föräldrar frihet att uppfostra sina barn uti sin egen religiösa tro och beröfvar dem ej längre deras rättigheter som uppfostrare, om de upphöra att tillhöra statskyrkan. Förslaget afser att sålunda införa ett toleranssystem, men det lemnar ännu mycket öfrigt att önska i fråga om ett verkligt fritt system. Det lossar på banden, men låter dem icke falla. Bildandet af en dissenterförsamling; vare sig protestantisk eller katolsk, kommer ej längre att vara förbjudet i lag, men det underkastas ett kungligt bemyndigande; och i ett land, som smickrar sig med att vara fritt, skall den religiösa friheten sålunda komma att ständigt bero af en herres vilja och behag. Det lagligen bildade samfundet får ega en skola; men denna skola stänges, såframt andra barn än dissenters deruti intagas. Dissenters komma hädanefter att åtnjuta de borgerliga garantier, som de förut saknade; de skola kunna döpas, vigas och begrafvas. enligt sin egen kyrkas bruk, och blifva ej längre förbundna att till sta kyrkans prester erlägga betalning för fö ningar, tillhörande dessas embetsbiträde, hvilket upphör att vara obligatoriskt. Men de komma fortfarande att betala alla kommunala afgifter för svenska statskyrkans tempel, skolor, fattiga och sjuka, utan att sjelfva af staten erhålla något slags bidrag, hvarken till underhållandet af deras gudstjenst eller till understöd åt sina trosförvandter; och till bestridandet af dessa utgifier få de icke ens gemensamt ega någon fastighet, anslagen till församlingens behof, hvarigenom utvägen att kunna sörja för sig sjelfva sålunda är dem afskuren. De kunna ej störas i den yttre utöfningen af deras religion, men de kunna icke förvärfva sig eganderätt till en kyrka eller en kyrkogård, annat än med konungens särskilta tillstånd, och eza ej frihet att kuona? lefva tillsammans i slutna religiösa sällskap, enär sådana äro strängt förbjudna, i trots af den lag, som tillförsäkrar associationsfribet. Vidare kunna väl svenska kyrkans medlemmar utträda derifrån, så snart de fyllt 18 år, för att inträda uti en dissenterförsamling, men de äro förpligtade att förut emottaga domkapitlets varning, och deras religionsförändring måste göras offe-tlig, äfven om de skulle önska hålla den hemlig. Vid sidan af dessa godtyckliga ochvexatoriska inskränkningar kommer dissenters utestängande från statens tjenst att bibehållas i hela sin stränghet; och äfven då fråga är om et! embete, som annars skulle kunna beklädas utan afseende på den religiösa bekännelsen, kommer den embetsman, som öfvergifver statskyrkans lära, att afsättas, med mindre konungen eller den myndighet, som eger att tillsätta platsen, icke föredrager att bibehålla honom i statens tjenst.