har skrifvit så många, att en svensk i a maklighet kan dricka sig drucken af den Har väl någon tidningsartikel nedskrifvits or er rne, utar att vi systematiskt blifvit uppfostrade i et onaturligt, okristligt nationalhat — kan ick då glädjen här vara stor öfver föreninge och hvad den skänkt oss, då den på mindr tid än ett halft århundrade sålunda kunna omvända ett helt nationalmedvetande? Härpå böra sannerligen icke flera ord spil: las. Hvad som gifvit anledning till en så dan uppfattning, torde säkerligen vara sven ska tidningsskrifvares benägenhet att läsa annat i de nörska tidningarnes yttranden, är som står der. Det kan väl också hända, at i stridens hetta man just icke så noga väjer ord, som hjertelaget i ett lugnare ögonblick önskade, men man må också uppskatta det derefter. Att grunda hela riksdagsmotionei och debatter på tillfälliga och missförstådda tidningsutgjutelser synes derföre temligen opåkalladt. I sin sednare artikel yttrar Aftenbladet: Att tala om tullförening med Sverge eller hvilket annat land som helst bjuder en smula emot för normän, om vi också föresätta oss att behandla den såsom en icke politisk fråga; den är och förblir lika onaturlig. Svenskarne tyckas anse tullföreningen såsom ett slags nödvändig apparat för hvarje statsförfattning, medan man vet, att länder, som ha en sådan, just icke anse den såsom någonting så synnerligen efterföljansvärdt, hvilket redan 1846 års komitå bevisade. Svenskarne behöfva närmare undersöka den saken och, nästa gång de tala om den, åtminstone framlägga ett öfverslag, som tydligen bevisar dess fördelar. Tills detta sker, eftersäger den ene oförståndigt den andre, då man fordrar en tullförening, och det blir sveriska pressens ovilkorliga skyldighet att göra allmänheten uppmärksam härpå, så att diskussionen hädanefter kan vända sig kring saker, som äro värda att diskuteras. Då svenskarne deremot fordra transitorätt och andra betämmelser i den inbördes sjöfarten, så är detta något, som säkerligen redan nuvarande Storthing ger, och som svenskarne långt förut bade fått, derest detta och hvarje dylikt af naturliga förhållanden utgånget förslag blifvit framstäldt för sig sjelf med sin egen goda rätt såsom förespråkare. Men alltid ha sådana förslag, hvilka ingen norsk storthingsman vill motsätta sig, kommit i stor flock och farnöte med andra, som skulle köpas på de förras bekostnad, och då ha de goda förslagen måst duka under jemte de dåliga. Det är ju tydligt, att vår egen för del uppmanar oss att göra de eftergifter, som förhållandena kräfva; — låtom derföre också striden härutinnan vända sig kring värdigare ting. När svenskarne tala om att vårt bidrag till konungahuset icke är nog stort, eller att det skall vara lika med deras, är detta att blanda sig i annor mans sak och så mycket onödiBare, som svenskarnes bidrag blir lika stort eller lika litet, hurudant vårt än må vara. Den utgångspunkt, vi i denna sak böra välja, ir icke det svenska bidragets storlek, utan vår egen förmåga; vi kunna icke gifva mer in Norge har råd till, och detta blir sannerligen rättast en sak mellan konung och folk. Hvad det beträffar, att gifva lika stora bilrag som Sverge till vår diplomati m. m,, så har Sverge härpå ofta fått det svaret af Norge, utt samma dag vi erhålla garanti för dessa penningars användande till vårt gagn på en norsk och oss ansvarig embetsman samt för öfrigt lika rätt — är det visserligen ingenting iom hindrar. Intilldess bör man således hålla nne med den saken. När man vidare talar om vårt bidrag till let gemensamma försvarsväsendet, glömmer nan alldeles den utgångspunkt, som man elest vidkännes på riddarhuset och i det svenka Aftonbladet, nemligen att vår förening skall vara till ömsesidigt försvar, och icke att dana en god anfallsarmå, såsom om i skulle med uti de europeiska fejderna. Svenskarne böra besinna, att ett så litet folk om vårt icke kan rusta sig så, att det kan leltaga i stora krig, samt att om föreningen ned ett gammalt krigarefolk skulle leda derlän, då vore den för oss så föga välsignelseik, att vi hellre önskade se den upplöst. etta är icke så att förstå, att vi äro en giig nation, som begagnar föreningen för att para in penningar, i det att vi krypa bakom en svenska militären; att tänka och säga sålant om öss är ovärdigt af hvem helst det sör. Utan det är ätt förstå så, att vi bry oss sanska. litet om militärer och militärväsen i llmänhet och af hjertatönska, att Sverge också måtte bry sig mindre detom. Hvarje sång svenskarne påminna om sin sfora hitoria, sitta vi här och önska, att hon ändtigen en gång måtte skänka svenskarne nåsot. mera än. glädje öfver sina utförda bedrifrt RR ER orkavnhat. i Par am BARN