tigens af Gotnaa svar. Om hertigen af BraunBgchweig berättades under det sednaste italienska kriget en-anekdot, som äntiu har sitt intresse. Då nemligen det franska sändebudet en dag hade företräde hos, hertigen och sökte intaga honom moi Österrike, lekte hertigen med en klocka, hvars boett han öppnade och tillslöt; uret bar kejsarens af Österrike porträtt i emalj. Franska sändebudet afbröt då plötsligt sitt anförande och frågade: Monseigheur,-est-ce une demonstration? Hertigen steg vredgad upp och lemnade rummet. Detta! kan vara nog för i dag, för att visa att den tyska rörelsen ännu bar en lång väg att tillryggalägga för att nå målet; men äfven å andra sidan, att den allvarliga meningen med denna agitation och det faktum, att den långsamt men säkert går framåt, icke kan förbises af någon förståndig och opartisk man. I allmänhet förtjenar det anmärkas, att diplomatien åren 1848 och 1849 såg den dåvarande agitationen för Tysklands enhet öfver axeln, under det att hon nu med stort allvär åser densamma. Då för tiden yttrade hr von Meyendorff till sina kolleger i Berlin: Le mouvement allemand tombera de lui-meme un de ces quatre matinsh — Hr von Budberg var då i Frankfurt och gjorde sin lycka derigenom att han, i motsats mot andra ryska diplomater ständigt inberättade. till kejsar Nikolaus, att man af den tyska agitationen icke i längden hade något på allvar att befara. — Nu betraktar diplomatien, såsom sagdtär, den tyska reformrörelsen med andra ögon, och detta gör icke blott den ryska, hvilken gynnar eller åtminstone låtsar gynna allt, som kan: göra Österrike förtret, utan äfven opartiska och vanligen skarpsynta medlemmar af den diplomatiska kåren såväl här som i Paris, hvilket i alla fall förtjenar påpekas. AR m—-—