RASER nde RUTER (TT IADE BESS RN SRB HF LILITIUIUG specielt det nyinrättade embetsverket. Men tyvärr ingenting af hvad man i detta afseende hade full rättighet att vänta inträffade. Hvad uppgörandet af ett vägförbättringssystem för hvarje län angår, kunde någon tanke ditåt icke ens falla vederbörande, in, och följden blef naturligtvis att i de län, der landshöfdingen, landssekreteraren eller någon annan enskilt person intresserade sig för saken, blefvo mågra enstaka förbättringar utförda. Der åter .detta icke var förhållandet, utan omsorgen var öfverlemnad it kommunerna sjelfva eller åt den enskilta företagsamheten, uppgjordes ofta nog förslag och erhöllos betydliga anslag till partiella vägförbättringar, men som voro af mindre nödvändighet, jemnförda med mästliggande trakters behof af dylika. Någon större allmän nytta kunde icke häraf uppstå, då en vägförbättring har största nyttan för dem, hvilka med tunga lass måste färdas en lång väg; och då den tyngd, som skall fortskaffas, beror af vägens Iutningar, tjenar omläggning af em eller annan mindre backe utaf en kortare del af vägen till ingenting, så länge de brantaste på samma längre väglinie ännu qvarstå. Att förhållandet är sådant nästan öfverallt, utom i Upsala län, der landshöfdingen sjelf uppgjort ett vögförbättringssystem och genomdrifvit dess utförande, kan af hvarje resande vitsordas. För att blott anföra ett enda exempel af hundrade, kan nämnas: att inom Nora socken, omkring staden af samma namn, uppgjordes plan till vägomläggningar, och anslag dertill erhöllos vid en riksdag genom ortens riksdagsman. Dessa vägförbättringar utsträcktes till äfven obetydliga backar och blefvo af myeken nytta för sockneboerna, så länge de ej utsträckte sina resor öfver socknegränsen. Vill man deremot resa längre, t. ex. till Grythyttan, möta genast branta, krokiga och långa backar, hvilka med en lutning af ofta en på tio, ända till en på sju, göra färden uppför ytterst svår och nedfarten vådlig; oberäknadt att den, som med ett lass från Nora, lämpadt efter vägens lutningar deromkring, kommer till socknegränsen, måste der afiassa mer än hälften, för att kunna färdas den återstående delen af vägen. Detta är emellertid följden af den planlöshet, som uppenbarar sig i alla företag i detta hänseende, och hvilken planlöshet det var vägoch vattenbygnadsstyrelsens ovilkorliga åliggande att förhindra, men ej att befordra. Vi förutse att man kan möta denna anmärkning med exempel på förbättringar af flera stora backar, hvilkas sänkande alltid i och för sig måste utgöra en fördel, såsom Kungsbacken, . Carthago backe och. Götgatsbacken i Stockholm (ins. känner dock ej om staten dervid understödt), Nyboda backe, Qvistrums backe m. fl., men den, som vill förstå, skall ock inse att detta ej förringar den allmänna anmärkningen. Redan ofvanföre antydde vi nödvändigheten att granska inkommande förslag. Huru detta skett synes till en del ar ofvanstående, men kan derjemte bevisas genom många andra facta, af hvilka här: skall anföras några, och man kan deraf sluta till huru det gått med de andra. För några år sedan kom det i fråga att omlägga en del af vägen emellan Almarestäke och Tibble gästgifvaregård, tre mil från Stockholm. Till denna undersökning (väglängden var något öfver en åttondedels mil) anslogos af statsmedlen 750 rdr, således lika mycket som sedermera bestods till jernvägsundersökningar för en hel mil. Insändaren har sig särskilt bekant, att då någon gjorde konungen uppmärksam på att denna summa var nästan för stor för ändamålet, erhölls till svar: Det är bättre att bekosta några hundrade riksdaler till en noggrann undersökning, än att sedan vid arbetets utförande nödgas uppoffra dubbelt större summa än som varit behöfligt. Man hade då anledning att förmoda, att denna undersökning skulle utföras ytterst noggrannt, så mycket mer som dåvarande expeditionschefen i vägoch vattenbygnadsstyrelsen särskilt anmodades att taga markens beskaffenhet 1 ögonsigte. Den nya vägens riktning utstakades, och en större del deraf, nemligen vester om Ryssgrafven, gjordes färdig. Sedermera utstakades omläggningen på östra sidan, eller vid den så kallade Dalkarlsbacken, hvarvid följdes den äldsta landsvägens riktning. Som denna likväl hade en största lutning af en på fem, måste man göra en högst betydlig nedsprängning, hvilket arbete medtog en tid af flera år och kostade högst betydligt, omkring 50 å 60,000 rdr rmt. Under det arbetet ännu pågick börjades jernvägsundersökningarne, och det visade sig af de vid riksdagen sedermera framlagda planer öfver Jernvägen från Stockholm till Westerås, hvilken måste framgå öfver Stäket, att ett alternativ af jernvägslinien var uppgjordt i nära samma riktning, två å trehundrade alnar från landsvägen, ner till Ryssgrafven, med en lutning af en på fyratio, utan att någon särdeles sprängning var angifven. Enligt författningarne får landsvägens lutning vara dubbelt brantare, eller en på tjugo, och dessutom kunde den nere vid viken -behöfliga krökning af vägen för en landsväg någorlunda följa terrängen, då den för en Jernväg ej fick öfverstiga en viss böjning. Äfven dessa förhållanden visa att den nya landsvägen med jemförelsevis ringa kostnad hade kupvat anläggas i samma riktning som jernvägsutstakningen. Emellertid bortkastades ut n ändamål åtminstone tre fjerdedelar af den summa, som den nu anlagda vägen kostar. I sammanhang härmed kan anföras följande, som visar huru en och samma sak kan af samma auktoritet behandlas olika. Några år förut förordade vägoch vattenbygnadsstyrelsen ett bredare utlopp vid Stäket, och man företog en upprensning och utvidgning af den strömfåra som går vester om den lilla ön der erkebiskop Trolles g!ott varit