STOCEHOLM den 25 Okt. Bland de många tal, som hållas vid riksdagens början, är naturligtvis det s. k. irontalet det vigtigaste och det enda, som kan anses ha någon verklig politisk betydelse. Man kan hos oss visserligen icke tillägga detta tal samma vigt som i andra konstitutionella länder, der det utgår från den äansvariga regeringen, då det deremot hos oss är ett personligt uttalande af konungen. Men äfven ur denna synpunkt motsåg man nu med en viss förväntan konungens första helsning till ständerna, emedan man deri trodde sig möjligen kunna finna ett slags program för den nya regimen. Denna förväntan har dock så till vida blifvit sviken, som det nu hållna, af oss i gårdagens blad meddelade trontalet är i politiskt hänseende mycket färglöst. Vi vilja icke jemföra detsamma med det lysande och löftesrika trontalet af den 20 Juli 1844, i hvilket konung Oscar vid början af sin regering framlade sitt program, ej heller med det af ädel kraft och värma samt nitälskan för framåtskridandet genomträngda tal, hvarmed den hädangångne konungen sista gången helsade ständerna den 23 Oktober 1856. Ingen hade nu väntat något dylikt, och en viss sparsamhet i fråga om löften är till och med lofvärd. Men konung Carls trontal får dock mera sin karakter genom det, som icke finnes deri, än genom de politiska ämnen det berör. Er Den enda punkt, der talet ådagalägger en viss större värma och mera framträdande intresse, är den, der det talas om en vidare utveckling af försvarsväsendet. Afinrereformfrågor beröras blott några partiella förändrinar i brottmålslagen, det förslag till dissenterE , som redan är bekant och som så föga tillfredsställer dem, som äro verkliga vänner af samvetsfrihet och religiös fördragsamhet, samt slutligen bemödandena för elementarläroverkens och folkskolornas ordnande och förbättring, Icke ett ord häntyder derpå, att H. M. anser tiden vara inne att gripa sig an med mera genomgripande lagreformer, som redan länge varit beredda, eller att han anser några förbättringar i våra grundlagar vara vigtiga och af behofvet påkallade. Det vill synas som skulle man nu på samhällets höjder hysa den föreställningen, att representationsfrågan icke blott kan falla, utan definitivt fallit, och det klingade derföre nästan såsom en dissonans i den ton, som nu blifvit anslagen, när bondeståndets talman, midt ibland de öfriga å rikssalen framsagda uttrycken af ståndens undersåtliga vördnad,, -å ståndets vägnar helt enkelt och oförblommeradt uttalade ståndets förväntan af en af behofvet länge påkallad; en med rättvisa och billighet öfverensstämmande och till tidsförhållandena lämpad ombildning af nationalrepresentationen. Trontalet synes i sin mån bekräfta den försäkran Svenska Tidningen i går gifver, att under nuvarande regering är man ånyo viss å att konservativa åsigter sitta vid styret; bvarföre man äfven såsom det värda bladet också ganska riktigt antyder, gerna kan roa sig att spela en liten sjelfständighetslek å riddarhuset, för att derigenom söka inbilla nationen att riddarhuset verkligen i någon mån bevarat karakteren af en representativ kammare, förande folkets talan. Man vet ju ändock alltför väl, att det hela är spegelfäkteri och att så snart någonting kommer i fråga, som innebär ett verkligt politiskt framåtskridande eller deri de makthafvande äro djupt och lifligt intresserade, så står den junkerliga kohorten åter samlad och disciplinerad. De i dag hällna bänkmansvalen, der den Palmstjerna-Lagerbjelkeska fraktionen legat öfver den kuriösa fusionen Tersmeden-Björnstjerna-UggJas, och af 50 bänkmän tillsatt omkring 30, till en stor del landshöfdingar, andra förtroendeembetsmän och hoftunktionärer, visartydligen de öfriga stånden; att icke ens ett tomt sken af sjelfständighet är möjligt att numera åvägabringa å riddarhuset. Hvad angår trontalets yttranden i afseende på den lyckliga ställning, i hvilken. landets finanser skola befinna sig och hvarigenom de erbjuda ej blott tillgångar? till fyllande af statsbehofven, utan äfven utvägar? till fullföljande af jernvägsarbetena, så erhåller man snart en närmare analys af dessa något obestämda yttränden, när man blir i tillfälle att taga kännedom om den stora propositionen rörande statsverkets tillstånd och behof, hvilken, så snart statsutskottet blifvit bildadt, lärer komma att till detsamma direkt aflemnas. Det blir då tid att närmare skärskåda så väl den lyckliga ställningen och det ömsesidiga förhållandet mellan behof och tillgångar, som arten af de utvägar, genom hvilka skall åvägabringas hvad som går utöfver tillgångarne. Ett nytt krig har i dessa dagar utbrutit. Spanien går att af Marocko kräfva upprättelse för en följd af brott emot folkrätten,