Talmannen Nils Persson helsade derpä ståndet 1 följande ordalag: Hedervärda ståndsbröder! Genom en älskäd konungs för mig dyrbara förtroende har det blifvit mig förunnadt att ännu en gång från detta rum helsa eder, värderade vänner! , Jag är visserligen densamme nu, som då jag sist hade den hedern att föra ordet ibland eder; men åren, som gått öfver oss alla, hafva icke heller skonat mina krafter. Jag. sade då, att jag i fullgörandet af mitt vigtiga kall väntade ett stöd i eder vänskap, edert förtroende. Min väntan uppfyldes, och jag framställer derföre nu med så mycket större tillförsigt samma begäran. Men sedan jag första gången intog denna plats och under det jag då innehade densamma, har jag vunnit bekräftelse på en erfarenhet; hvilken jag förut i lifvets värf inhemtåt, den nemligen, att man med lika redbart sträfvande kan hysa olika meningar om rätta sättet att ernå ett önskadt mål. En sådan erfarenhet innehåller lärdomar både för mig och eder. Den bjuder mig att lugn och opartisk låta hvarje mening få uttala sig och gälla hvad den kan, och manar eder att hysa aktning för hvarandras öfvertygelse — och om någon uttalad mening äfven tyckes syfta åt annat mål, än det en annan föreställer sig såsom det rätta, må deme ej söka förklaringen härtill i låga och illvilliga bevekelsegrunder. Ör vi, hvar i sin stad, akta på denna lärdom, så skola våra rådslag blifva sansade, ömsesidigt upplysande och snarare leda till önsklig framgång, till ett älskadt fösterlands väl, och under tiden skall ibland oss råda fridens och försonlighetens och vänskapens anda. Vår älskade konung har till sekreterare i detta hedervärda riksstånd och till mitt biträde behagat förordna en man, med hvilken många ibland oss redan ega en flerårig bekantskap. Advokatfiskalen Frömans alltid öppna och redbara väsende är för oss den säkraste borgen för hans nitiska medverkan till helgd för grundlagarne och till en önskvärd samdrägt i våra blifvande öfverläggningar och beslut. Med en sådan öfvertygelse beder jag dig icke blott för egen del, åtan äfven å mina här församlade ståndsbröders vägnar att vara hjertligen välkommen ibland oss. Y Måtte det höga väsende, från hvilket all god gåfva kommer, med sin välsignelse främja det samarbete, som oss förestår! Ja — Vår konung och vårt fosterland O, fidrens Gud, beskydda, Slut kärlekens och fridens band Omkring palats och hydda. Med oväld vare tydda De lagar, Du oss gaf, o Gud, Och sanningens och dygdens bud Af fria hjertan lydda. . Vice talmannen Ola Svensson yttrade derefter: Älskade bröder! Redeliga vänner! Tillåten mig att såsom allas er broder och vän tilltala eder med dessa ord, då jag från min plats, den jag aldrig påräknat, aldrig eftersträfvat, nu för första gången helsar eder. Då konungen behagat utnämna mig till vice talman för detta hedervärda stånd, måste den odelade vänskap och det förtroende, jag städse haft lyckan röna bland ståndsbröder, derför legat till grund. Och under känslan af min oförmåga, förenad med mindre erfarenhet i riksdagsmannavärf, skulle jag, synnerligen vid de år, då mannaålderns kraft till det mesta är uttömd, icke vågat emottaga detta uppdrag, om jag icke, jemte den högre ledning, hvaraf vi alla äro i behof, tillika vågade hoppas och påräkna eder for:farande vänskap och välvilja. Måtte emellertid helsa och krafter tillåta ståndets med mera förmåga och vidsträcktare erfarenhet utrustade talman att städse föra klubban och leda våra öfverläggningar vid det riksmöte vi nu gå att börja; men skulle det någon gång falla på min lott att öfvertaga detta för mig främmande värf, så utbeder jag mig ett broderligt öfverseende med de brister, den ofullkomlighet, som, oaktadt en god vilja och ett redligt uppsåt, så ofta vidlåder den oerfarne. Älskade bröder! Sedan jag för egen räkning utbett mig er vänskap, välvilja och öfverseende, uppmanas jag af känslan för fosterlandet och ståndets väl att ännu uttrycka en önskan — en önskan, som varmt uppstiger från djupet af mitt hjerta och som jag är förvissad skall delas af enhvar ibland oss, söm rätt uppfattat vigten af våra åligganden. Måtte sandrägt, enighet och vänskap städse utgöra själen i alla våra förhandlingar, samt split och partisinne vara främmande inom bondeståndet, då såväl historien, som erfsrenheten bära oss ojäfviga vittnesbörd, att det folk eller det stånd, som söndras inom sig sjelf, är på branten att sjunka i anseende och styrka, men att enighet och fast sammanhållning ofta på ettförvånande sätt trotsa och besegra mödörna och motstånden, vare sig på stridsfältet eller i diskussionsrurmet. Skiljaktiga meningar kunna icke undvikas, ty utom dem skulle många upplysningar komma att saknas; men får omsorgen för allmänt väl tränga alla enskilta intressen och ensidiga beräkningar i bakgrunden, så skola de skilda åsigterna slutligen sammansmälta till en enda — det mål vi hafva att söka — och om vi på denna väg gå kända och okända öden och bekymmer till mötes, så: skola mödorna blifva mindre svåra, rgsultaterna af våra förhandlingar mera lyckliga, mera tillfredsställande, och ståndet vinna det anseende, som till betydlig del utgör ett vilkor och en borgen för framgängen af våra önskningar — ja, måtte himlens välsignelse hvila öfver oss, alla nyttiga rådslag och fädernesländet! Den från gårdagen uppskjutna frågan om Uhrs och Olof Larssons val föredrogs derefter. Protokollet öfver valförrättningen upplästes, hvaraf inhemtades, att vid valtillfället öfverenskommits att domsagans fyra härader skulle välja två riksdagsmän, som hvardera skulle representera två af dessa härader, men valförrättaren hade försummat ätt lemna närmare underrättelser om hvilka härader hvar och en af de valde skulle representera, hvilket föranledt anmärkningen. Sköldberg begärde få höra sekreterarens mening. Anders Gudmundsson fann att grundlagen icke bestämdt förbjöde ett val såsom detta, då, enligt densamma, det stått hvarje af de fyra häraderna fritt att välja en riksdagsman, och hemställde derföre om valets godkännande. Östmanr upplyste, att ett dylikt förhållande inträffat med valet för södra Ångermanlands domsaga till 1853 års riksdag, utan att föranleda nytt val; Sven Heurlin ansåg frågan kunna förfalla, då det var likgiltigt för ståndet för hvilketdera häradet de begge ifrågavarande representanterna blefve riksdagsmän, enär de egentligen representerade folket i hela landet; Jöns Persson från Blekinge yttrade sig i samma syfte som Sven Heurlin, och Per Nilsson i Espö ansåg valet böra godkännas, då de begge ombuden icke bo i samma härad. Lundahl deremot ville icke hafva valet ogilladt, men tyckte att domhafvandens fel vid valförrättningen borde föranleda anmärkning från ståndets sida. Då nu Uhr tpplyste, att meningen varit att förebygga det riksdagsmannaarfvodet skulle komma att drabba olika inom häraderna, af hvilka två voro större och två mindre, och att Olof Larsson fått röstpluraliteten inom Glanshammars och Örebro härader, men talaren sjelf deremot blifvit vald på grund af rösterna från Askers och Sköllersta härader, samt sekreteraren förklarade sig anse, att grundlagen icke lade något bestämdt hinder för ett sådant val som det ifrågarande, enär 15 4R. O. innehåller: Vilja flera härader, hörande till samma domsaga, förena sig om en inom dennas område boende och besuten fullmäktig. vare sådant dem obetaget, så förklarade ståndet, på talmannens framställning, att det icke finner någon åtgärd med anledning af den gjorda anmärkningen af nöden, och låter Uhr och Ölof Larsson anteckna sig såsom representante,r efter deras egen önskan och uppgift, den förre för Askers och Sköllersta härader, och den sednare för Glanshammars och Örebro. Slutligen beslöts att till chefen för civildeparte