STOCKHOLM des 21 Okt. Enligt underrättelser i enskilta korrespondenser från Köpenhamn, bekräftade af åtskilliga antydningar i de med dagens post ankomna danska tidningarne, har man dernere ånyo en fullständig ministerkris. Och denna synes verkligen vara framkallad, icke af svårigheterna i utrikespolitiken eller ställningen till riksrådet, utan af åtskilligt, som på sednaste tiden rört sig och passerat inom konungens närmaste omgifning, och för hvilket vår korrespondent i Köpenhamn, . sammanfattande det under benämningen den berlingska frågan, temligen utförligt redogjort. För svenska allmänheten kan denna fråga och dess utgång så till vida ha ett speciellt intresse, som det lärer vara i förhållande till svenska kabinettet som danske konungens resemarskalk skulle ha gjort sig skyldig till den indiskretion och den ubetimelige inblandning i affärerna, hvarför man från den ministerielia sidan anklagat honom och hvilken indiskretion konung Fre driks nu afgångne generaladjutant HegermannLindencerone lärer skolat ha haft i uppdrag att i Stockholm urskulda och öfverskyla — en uppgift, hvilken vi meddela under all reservation, så mycket hellre som detta allt hörer till ett område och berörer förhållanden och till en del personligheter, med hvilka vi icke känna någon synnerlig böjelse att sysselsätta oss. De danska tidningarne ha förut alls icke berört alla dessa förhållanden, som utgjort föremålet för så långvariga förhandlingar och för den allmänna uppmärksamheten, utan helt lakoniskt meddelat notisen om HegermannLindenerones atsked, Nu, då ministerkrisen är för handen och då man kunde vänta att saken efter konungens hemkomst ofördröjligen skulle bli föremål för behandling i geheimestatsrådet, anser sig Fedrelandet ej längre med tystnad kunna förbigå dessa förhållanden, utan gör dem till föremål för en ledande artikel. Efter att först -ha vidrört den utrikes politiken och den kinkiga ställningen i riksrådet, yttrar Feedrelandet följande: Den andra faran härrör från en konflikt mellan ministåren och H. M. konungens personliga vilja, eller, tydligare uttryckt, allerhögstdensamme och dess närmaste omgifning. Man skall måhända förundra sig deröfver att vi, som af fruktan att såra H. M. konungens känsla, hållit oss mycket tillbaka, äfven der icke ringa anledning förefunnits att bryta tystnaden, nu finna, det tillständigt att vidröra ett så grannlaga ämne. Men dels förekommer det oss såsom spelade pressen en falsk rol, när den icke vågar vidröra något, hvarom hela staden och hela landet talar helt högt, dels torde: det väl äfven medgifvas, att då privatangelägenheter till den grad träda fram i förgrunden, att de utöfva inflytande på de allmänna angelägenheterna, då förlora de sin enskilta karakter. Det är sålunda en längesedan bekant sak, att en spänning inträdt, icke blott mellan H. M. konungen och generaladjutanten för armen, hvilken föranledt denne att begära sit afsked, utan äfven mellan konungen och ministrarne, derföre att dessa — vare sig frivilligt eller till följd af omständigheternas tvång — hafva instämt uti den nyssnämnde embetsmannens önskan att se aflägsnad från hofvet en annan hofembetsman, som åtnjuter H. M:ts synnerliga förtroende. Enligt vårt förmenande skulle det nu visserligen vara olämpligt, om H. M:s ministrar skulle tillmäta sig utöfvandet af någon allmän kontroll öfver högstdensammes val af sin omgifning, eller ens försöka att i detta afseende pålägga konungens fria vilja något tryckande tvång; men å andra sidan kan det likväl icke heller sägas vara likgiltigt hvilka personer H. M. väljer till sina förtrogne, åt hvilka han lånar sitt öra och skänker sina ynnestprof; och då personer, som icke ha ringaste anspråk på att bemärkas; långt mindre utmärkas, annorlunda än till följd af H. M. konungens personliga nåd, likväl icke-låta sina anspråk stanna inom vissa: gränser, utan, väre sig genom oskickligbet eller till följd af en omättelig fåfänga, försätta H. M. i en skef ställning antingen till hans konstitutionella rådgifvare eller till och med till främmande makter, så kän man icke förundra sig öfver att der känna uppstå farhågor, att en sådan vänskap kan bl:fva olycksbringande för staten. och önskningar att den måtte antingen upphöra eller åtminstone träda i bakgrunden. Detta torde vara tillräckligt för att förstå den uppkomna konflikten; vi önska lika litet att föra till torgs sqvaller söra att på grund af ofullständiga underrättelser döma mellan HH. Maj:t och hans rådgifvare; men vi önska — och derföre ha vi omtalat hvad som är ett faktum — att alla parter måtte allvarsamt. öfverväga, om det vore. försvarligt i närvarande stund att framkalla en kris utan tvingande nödvändighet, om man icke, äfven med personliga uppoffringar å ömse sidor, bör bidraga så mycket man kan till en förlikning. för att ej sätta hela vår politiska ställning på spel; och om man ej likaledes å begge sido i framtiden bör sträfva att undvika det slags konflikter, som måste försvaga ej blott denna. utan alla ministeårers styrka, nedsätta vårt fädernesland i utlandets ögon och skada der vördnad, hvarmed folket alltid börse upp till kronan. Ja, vi våga vända denna bön isyn