ledde till allmännare förvaltningsåtgärder, och dessa till lagbud. Det är ej blott möjligt, atan alltför sannt, att den lagliga fattigvårlen har sina stora olägenheter, likasom det ir ej mindre sannt, att dessa olägenheter oberäkneligt kunna ökas, å länge staten vid sin mellankomst icke rätt fattar uppgiften och för sig. gör klart hvad den i detta afseende ka och hvad den icke kan uträtta. Men följer leraf, att fattigvården aldrig bort blifva en laglig pligt? Det är oppositionssystemets förvända slutsats, och hvad har det att sätta i stället? Endast det obestämda anspråket på len enskilta välgörenheten — hvilken kan finnas och icke finnas — och hvars osäkerhet ch opåräknelighet just framkallat nödvändig reten af allmänna och lagliga undsättningswnstalter; hvarföre att förkasta dessa i sjelfva verket är detsamma som att lemna den fatige åt sitt öde. Med dessa enkla och fråsan så klart belysande ord har den berömde torskaren enligt vår tanke på en gång ådazalagt det s. k. legala systemets nödvändighet och opåräkneligheten af det system, som fört. benämner det inskränkt iegala, hvilket grunlar sig på donationer och frivilliga gåfvor. Vi vilja blott tillägga, att, då menniskans samsällighet städse utgjort vilkoret för hennes örmåga att uträtta något stort här i verlden. samma vilkor äfvenledes väl måste tagas ji inspråk, då frågan är om att göra godt; och vi kunna ej undertrycka vår förvåning öfver itt finna motståndarne till det lagliga systenet just bland dem, som annars ifra för den cristliga staten. Men ändamålet kan vinnas nedelst fria associationer — torde man här vilja invända. Detta medels förträfflighet äro vi de första att i allmänhet erkänna, och öf ven för detta fall till en viss grad; men dåf le, som erhållit i uppdrag att uppgöra statens mkomstbudget, säkerligen icke skulle våga srunda densamma på frivilliga sammanskott. och till och med kyrkans målsmän sannolikt skulle hysa betänkligheter vid att i fråga om irennes och hennes tjenares inkomster vilja införa en dylik metod, så lärer den väl ejaeller kunna i våra dagar uteslutande läggas ill grund för barmhertighetens stora verk och indsättningsväsendets så maktpåliggande orsanisation. Och det är just känslan häraf, insigten häruti, som framkallat en fattigvårdsagstiftning — eller, såsom norska fattiglagszommissionen härom uttrycker sig: vErkjenlelsen af Pligten til ät yde Understöttelse er nleven saa stark, at den ikke alene taaler en saadan Lov, men endog. uafviseligen fordrer len. För dem, hvilka med så förfärliga drag skildra tillväxten af våra dagars pauperism. torde det icke vara ur vägen, och skulle möjigen verka lugnande, om de behagade ermra sig, huru det stod till i fordna tider. Enligt Vauban var i början af förra århunIradet tiondedelen af Frankrikes befolkning iggare, och hälften af dessa kunde icke anses hafva sina dagliga behof uppfylda, utan voro. tidtals dömda. att hungra. I England uppskattades enligt Maeaulay de underhållna attigas antal vid slutet af sjuttonde seklet till n femtedel af befolkningen, och fattigtaxan ippgick då till ett belopp, motsvarande hälf: en af alla statsinkomsterna. I Skottland egde illdeles samma förhållande rum. Af folkmängden, som i sistnämnde land vid samma id ej uppgick till mer än en million, voro nligt Fletcher of Saltouns uppgift 200,000 riggare. Jemför man nu härmed förhållandet : vår egen tid, och i det af ftattigtaxor så hårdt betungade England, så finner man (se Ljungbergs statistik) att de underhållva fattigas anral den 1 Januari 1857 derutgjorde 4,: procent f hela befölkningen. Den reform, som år 1834 tillvägabragtes i engelska fattigvårdslagstiftningen, har ock i betydlig mån afhjelpt de örut med skäl öfverklagade oläigenheterna. Den tredje af de här ofvan uppgifna meoderna, enligt hvilken fattigvården. skulle ;öras till en uteslutande kyrklig inrättning. ch som verkligen utfördes af den berömde Jhalmers i Glasgow, medförde, enligt förfatarens redogörelse derom, ganska lyckliga resultater; men den upphörde redan 1837 och synes, för att kunna sättas i verket med nåsot bopp om framgång, förutsätta vilkor, son yvärr ej anpat än undantagsvis lära vara att äkna. Hufvudsakliga hindret bäremot torde utgöras af det, som . uppgifves uti norska sommissionens berättelse: ,Det er nemlig efter Jommissionens Overbevisning kun under den Betingelse, att Kirken. danner et seerskilt Samund inden Staten, der med nogensomhelst Idsigt till Held kangjöres et saadant Forsög. Sin egen åsigt om fattigvårdens lämpligaste prdnande bar hr Arrhenius uttryckt i följande förslag: Min öfvertygelse är, att fattigskatet bör bestämmas till ett visst nedsatt bep — man åker annars med ständigt tillixande bastighet utföre ett lutande plån — nen om denna åsigt ogillas och fattigvården ortfarande skall grundas på obegränsad fat igskatt, så synes mig den ritta principen ör densamma vara den (och denna princip ir i sjelfva verket en förmedling mellan taxsysternet och den frivilliga fattigvården) att varje fattig hade sin egen, af fattigvårdstyrelsen genom godvillig öfverenskommelse Iller genom lottning bland de skattskykliga itsedda vårdare, som emot åtnjutande af det f fattigvårdsstyrelsen för hvarje fattighjon isatta anslag ansvarade för dess berbergerande, sård och underhåll, såsom husbonden för sin jenares, och att fattighjonet stode till. denna in vårdare i samma förhllande, och hade ill honom samma förbindelser och åligganlen som en tjenare till en husbonde.s 2 2 20 ma me 3 IC GM LR vå — Kongl. Maj:t har, enligt. Posttidningen, len 14 dennes till kyrkoherde i Röke och Torups församlingars pastorat af Lunds stift itnämnt och: förordnat S. M. adjunkten NV. filjeström. — Samma dag har Kongl. Maj:t till kyrkor erde i Ramdala och Jemjö församlingars paFt SE Bia 1 JO 2 SERA, FINEST POE mm AR LR