deråt egnat en oaflåtlig omsorg, uttryckt ej mindre i penningar än i tal, i ständernas skrifvelser, likasom i regeringars beslut. Och då vid den nu öppnade riksdagen utan tvifvel mer än ett förslag kommer att väckas om ändringar och modifikationer i nu gällande stadganden om fattigvården, och dervid de olika opinionerna i ämnet få tillfälle att gifva sig luft, torde det vara skäl att redan på förhand taga i skärskådande såväl dessa opinioner som ock -det vigtiga ämnet i och för sig, hvartill vi ytterligare hemtat en anledning i den här nedan anmälda skrift. Här möter oss först och främst den ganska omfattande och på så många olika sätt besvarade frågan: Hvem är det, som skall bestämma, reglera och utöfva fattigvård ? Staten, kyrkan, socknen eller den enskilte? — och derpå de dermed sammanhängande, nemligen huru denna vård skall på lämpligaste sätt organiseras och hvilka böra utgöra föremål för densamma. Attall fattigvård i egent: lig mening ursprungligen utgått från kyrkan. som från de äldsta tiderna och ända till reformationen der:ill gaf medlen och utöfvade uppsigten, är obestridligt. Men häraf följer ingalunda att samma metod ännui vår tid under dess så väsentligt olika förhållanden kan och bör användas. Under kristendomens första århundraden var kyrkan ett fristående. till alla delar från den yttre verlden skil:it samfund; under den katolska tiden äfvenså. åtminstone i allt hvad som rörde kyrkans ekonomi samt i hennes vanligen med framgång krönta hierarkiska sträfvanden; och detta förhållande eger ännu rum i flera bland de stat.r, som hylla Roms välde. Inom de protestantiska länderna deremot, och företrädesvis de lutherska, antog allt redan från början en helt annan gestalt. Här blef kyrkan en statsinstitution, statschefen hennes öfverhufvud, hennes tjenare hans embetsmän. At svenska kyrkans tionden tillegnade sig Gustaf Wasa just den andel, som var bestämd till skolor och fattigvård, hvarigenom församlingarne sålunda fingo vidkännas en dubbel tunga, då dessa naturligtvis hädanefter nödsakades af egna särskilta medel underhålla sina fattiga och besörja vården af de barn. hvilkas föräldrar ej sjelfva sådant förmådde. Den af Gustaf Adolf 1624 uppgjorda centralisationsplan, enligt hvilken för de gamla och orkeslösa så i städerna som på landsbygden skulle inrättas lospitaler, för fattiga barn barnhus och för dem, som ej ville arbeta, tukthus — strandade emot presteoch bondeståndets motstånd. Och alltsedan har sockensystemet eller principen, att hvarje socken måste föda sina fattiga, gjort sig obestridt gällande samt blifvit bekräftad af 1642 års tiggareordning. i 1686 års kyrkolag, och i alla sednare för. Sverges fattigvård är sålunda en taste mening kommunal, hvilket likväl ingalunda får så förstås, att besagde kommuner skulle ega att härvid något bestämma och besluta, annat än i detaljer. ,Lagstittningsrätten; öfverinseebdet, har staten åtagit sig, hvilket ock var oundgängligt. för att så mycket som möjligt tillvägabringa en viss enhet i denhå angelägenhet, hvilken sålunda hos oss icke allen r komreunens, utan ock statens. Enligt våra lagar eger hvarje i nöd och fattigdom stadd med c hålla understöd, och de u att tör detta ändamål tr en af ingenting anvat än behofvet begräan skatt. Det är fö förfettaren till ro hamn af den os t t ligtade skränkt I land, No Ryssland, vissa dvlar fattig: ård är b skränkt (4 statens a ges ovil icke ålägger vägon ken på egendom eller person. Den understödjer de fattiga. så långt dess tillgångar medgifva, med inkomsterna af donationer och fromma stiftelser, och hvad som kan insamlas genom sammanskott af frivilliga gåtvor. Den är i allmänhet gällande i do katolska länderna. Den egör rum i Frankrike, Sardirien, Belgien, en del af Tyskland och Schweiz samt Nederländerna. Ett tredie slag är den kyrkliga fattigvården; som är en helt och hållet kyrklig inrättning, grundad uteslutande på frivilliga gåfvor och enskilt barmhertighet. och framför allt på kärleksfull omvårdnad om de behöfvande. En sådan fattigvård infördes år 1819 i S:t Johns församling i Glasgow af doktor Chalmers. Dess verksamhet var välsignelserik; men den upphörde år 1837.n Hvad nu det första af dessa systemer, det i vårt land hufvudsakligen antagna, vidkommer, :så har deremot, isynnerhet på sednare tider, mycket blifvit anmärkt. I utlandet ha emot dessa systemer uppträdt Duchåtel; f.: d. fransk finansminister, och Neville; predikant i Gångåve. Prosten Arrhenius synes i en nyligen af trycket utgifven skrift) äfven temligen afgjordt ha anslutit sig till denna opinion. Hvad han isynnerhet bar att anmärka emot vår fattigvård, är att den ej är fri, utan tvunen, att man deruti saknar det personliga förhållandet emellan gifvaren och emottagaren, att kyrkan dermed eger för liten befattning. att fattigvården, som till sin natur är evangelisk, blir genom det obegränsade taxsystemet helt öehK hållet logisk. Till stöd för dessa åsigter anför han, utom de redan nämnda, åtskilliga andra auktoriteter af temligen olika skaplynne, såsom t, ex. kejsar Tiberius (Tacit. Ann. 11, 38), hofpredikanten Wensröm (Om fattigvården; Stockholm 1857) prosten Runsten (i dess ryktbara reservation i fattigvårdsfrågan vid 1854 års riksdag) :amt professor ILindyren (Kyrkliga uppsatser, Upsala 1859.) Strängast bland alla de af: dessa herrar algifna yttranden emot, det legala: systemet är utan tvifvel prosten Runsteus, hva:uti berörde system förklaras icke blott grundadt på en oriktig princip, utan derjemte demoraliserande; och. hr Arrhenius finner d tillvitelser väl hårda 5 Satu tå LA. 9 a. Men icke Horn. mark. samt i . slåg al den in