jdenna publik understundom visat med afseende på en del prestationer på våra mindre och understundom äfven på våra större tea trar. Det skall likväl nu blifva uppbyggligt nog att se, huru publiken upptager denna formliga utmaning i nämnde hänseende. Då det emellertid tilläfventyrs kan hända, att våra yttranden kunde åstadkomma ett för hr Selander och alla hans skådespelare ofördelaktigt intryck, så fordrar rättvisan det vi erinra, att man kanske icke får skära alla fullkomligt öfver en kam. En fru Statlander, som spelade fru Draklund i Längtan efter äfventyr, betedde sig icke sämre än man vanligen ser det på våra mindre teatrar, och en mll Stjernblad hade en rätt god hållning, som troligen skulle bereda henne lätt tillträde till någon annan teater, för den händelse ödet skulle ha beslutat, att det Selanderska sällskapet och Odeon-teatern icke få räkna någon längre tillvaro. Slutligen torde det, med afseende på lokalen, icke vara alldeles ur vägen att erinra dem, som vederbör, huru nyttigt det kunde vara, om härnäst, då någon polismästare sändes till utlandet för att studera de under polismaktens bedömande hörande ämnen, i hans instruktion särskilt ålades honom att af personer, som bevittnat det sorgliga skådespelet af en eldsvåda på en teater, inhemta nödiga upplysningar, för att kunna beräkna hvad följden skulle blifva, om en sådan olycka inträffade t. ex. i en lokal, som innesluter flera hundrade personer, men har blott en utgång i ena ändan af rummet, och denna enda utgång ledande till trånga och krokiga gångar och trappor. Vi sakna lyckligtvis all erfarenhet derutinnan; men det förefaller oss likväl, vid betraktandet af Odeon-teatern, som om någon insigt och omtanka i denna riktning kunde vara att önska hos dem, som vederbör.