ERAN PN Ser ER RAA ST, NS Se vernören; som, efter att ha rådfört sig med officerarne vid de i fästningen förlagda trupperna, oförtöfvadt förklarade, att han icke såge sig i stånd att motsätta sig folkviljan, samt begärde tillåtelse att med sina soldater lemna staden. Denna begäran beviljades straxt af folket, och en bland medlemmarne af den provisoriska regering, som med acklamation. blifvit utsedd, ledsagade honom fill stadsporten genom de folkuppfylda, men, så länge han passerade, tysta gatorna. Regeringens: kreatur, såsom cheferna för den hemliga po-1 lisen, spioner och soldater, lemnade stader SR i 2 : jemte den påflige embetsmannen, icke blot: utan att ofredas, utan till på köpet försedda l med 1000 kronor till utgifternas bestridande på resan... Då myndigheterna sålunda lemnade staden, öfverlemnade de icke regeringen eller å röäedlen till dess förande åt sina efterträdare. De försökte tvärtom att göra handhafvandet: äf borgerlig ordning omöjligt genom att medtaga alla handlingar och räkenskaper från domstolarne, uppbördskontoren och de öfriga allmänna verken. Till och med arkiverna i registraturkontoret och pantlånekontoret bortfördes af dem. Allt, som representerade den påfliga regeringen, ja nästan allt som höll ihop det borgerliga samhället, skred således lugnt ut genom. den mörka, hotande stadsporten samti: ned utför den pittoreska, ekbevuxna höjd, på hvilken etrurierna efter gammal sed anladej: sin stad; och staden Perugia öfverlemnades åt sig sjelf för att öfverväga de sannolika föjderna af det steg, den hade tagit, samt sköta sina angelägenheter bäst den kunde. Längre söderut, omkring fem mil bortom backarne och ekskogen mottog den lilla sta-4. den Foligno guvernören, polischeferna, spio-Å. nerna och soldaterna, enär de 1000 kronor, 4: som de insugerande borgrarne så högsinnadt skänkt dem till respenningar, icke räckte till att fortskaffa dem längre. Stor skulle förbitt1 ringen blifva i Rom och brännande presternas hämdtörst, det visste de. Emellertid var det lilla tappra Perugia ganska illa deran i afseende på sitt försvar. Den åttatusen själar starka befolkningen hade förut utsändt blomman af sin ungdom att på Lom-1 bardiets slätter kämpa för den goda saken. Attahundra frivillige från Perugia hade slutit sig till Vietor Emanuels armå. De stredo sida vid sida med franske kejsarens trupper såsom hans allierade. Men Italiensförhoppningar flögo då högt. Blefve också Perugia trampadt i stoftet, så var Italien på god väg att befrias. Och sjelfuppoffringens ädla anda, hvilken förmådde perugianerna att knappt akta på sin värnlösa ställning (derpå häntydes ej ens i den provisoriska regeringens berättelse), är ett slående exempel på den endrägtsoch äkta broderlighetsanda, hvarmed Italien betraktat denna strid, i det att hvarje särskilt ort med glädje för det helas skull påtog sig den del af bördan och arbetet, som föll på dess lott. De första försöken af den fiende, som den upproriska staden hade att möta, voro hemliga lockelser till förräderi. Men enigheten var för stor, hvarje mans hjerta hängde för troget fast vid den gemensamma saken, och det ömsesidiga förtroendet var för fullkomligt, för att någon fara deraf skulle kunna uppstå. En välbekant anhängare af den påfliga makten, en viss cavaliere Sgariglia, anträffades i Peru-T gia med privata bref och oftentliga depescher från auktoriteterna i Foligno, i hvilka de sökte förleda några råedlemmar af den provisorika regeringen att försäkra sig sjelfva om fördelar genom att förråda folkets sak. Han blef endast varnad och anmodades att lemna staden inom några få timmar. Baron Daänzetta, en medlem af den provisoriska regeringen, fick ett bref från Folingno med förmånliga anbud, om han ville proklamera en kontrarevolution för påfven, samt med hotelser, om han vägrade göra det. Han visade straxt brefvet för sina embetsbröder, hvilka oftentliggjorde det. Den påfliga regeringen har, efter det Europa börjat utpeka hennes beteende såsom skändligt, förklarat, att, innan hon skrede till ytterligheter, ett sändebud från de påfliga myndigheterna afsändes till Perugia för att söka öfvertala folket att underkasta sig. Detta är en af-de många lögner, som uppdukats om denna sak. Intet sändebud från den påfliga regeringen och intet budskap kom någonsin till:dem. Man framställde ej en gång till dem:de vanliga uppmaningarne att underkasta sig, innan man skred till användande af våld. Ew viss advokat Lattanzi kom till Perugia, tre timmar innan striden började, sarst besökte juntans medlemmar, inför hvilka han beklagade dehotande olyckorna, men han förklarade uttrycligen att han icke medförde något budskap från den påfliga regeringen, och medgaf, att motstånd nu var oundgängligt. Under det att detta pågick — och det var väl kändt, att dylika försök gjordes — voro perugianerna så säkra på hvarandra och på den allmänna troheten mot saken, att postens hemligheter icke någon enda gång kränktes. Perugia är med rätta stolt öfver, att under en veckas djup oro, medan staden helt och hållet saknade hvarje tillstymmelse till polis, stördes den allmänna ordningen blott af en enda handling: Fångvaktarne i stadens fängelse, hvilka naturligtvis voro den afsatte påflige guvernörens kreatur, hade fått tillåtelse: att bibehålla sina sysslor. I förhoppning att kunna åstadkomma oordning i sta-1 den, läto. dessa män :de åt deras tillsyn anförtrodda förbrytarne undkomma. Men frivilligt, ilade genast borgrarne till hjelp, för att förekomma möjligheten af oordningar, och det lyckades dem snart gripa alla förbrytarne och åter insätta dem i fängelset. (Forts. följer.) Rättegångsoch Polissaker. Polisförhör hår i dag hållits angående ett i lördags f: m. å Jerntorget uppkommet våldsamt uppträde. Gardisten vid andra lifgardet och grefve Horns kompani n:r 55, C. W. Lindström, hvilken postat ntanför rikets ständers hank hade ; renciot tillstånd