åt henne upplåtas, och hurudana de krafter äro, som här skola egna sig åt hennes tjenst, samt desslikes låta allmänheten veta, hurudan valuta man har att påräkna för de 2 rdr rmt, som fordras för tillträdet till de flesta platserna. Derföre nu till vår berättelse. Sedan ni stretat uppför de 2 trapporna, passerat en tambur, der ni på höger hand har ett större glasskåp, inneslutande ett mindre schweitzeri, och sedan ni åhört en grundlig föreläsning af vaktmästaren öfver omöjligheten att kunna säga er på hvilken bänk ni har er plats, ithy att sådant icke står utsatt på biljetten, träder ni in för att enligt hr vaktmästarens anvisning sätta er der ni först kommer åtv. En rik gasupplysning och ett tjockt qvalm möta er vid inträdet i den nya, åt konsten vigda helgedomen. Icke underligt heller; ni finner före er två å tre hundrade personer, omsorgsfullt sammanpackade i en lokal, till formen närmast liknande en dominolåda, i hvars ena ända en liten, mycket liten bit blifvit afskuren för att ut-. göra scenen,, och i hvars andra ända — den från hvilken ni inträdt — det amfiteatraliskt sig höjande golfvet bringar er så nära lådans — om förlåtelse, vi mena salongens — tak, att ni beqvämligen kan nå det med handen. : Som : det emellertid icke är vår afsigt att förtala den nya teatern, böra vi skynda att tillägga, att oaktadt scenen visserligen med något fog kan kallas liten, är den likvälicke mindre, än att der beqvämligen kan uttagas två steg — om man nemligen icke tager dem alltför stora —; att fyra personer rymmas der ganska väl, om de stå två och två i bredd efter hvarandra, och att ända till tre pirsoner kunna passera om hvarandra, om lott de två någorlunda omsorgsfullt väja ur vägen för den tredje, som skall fram; ja, då teatern föreställer skog, och således icke är belamrad med möbler, skulle der till och med rymmas sex, ja, hvem vet, kanske ända till åtta personer på en gång, om de stå mycket beskedligt och disciplineradt. Ni bör likväl göra dem, som inredt lokalen, den rättvisan, att erkänna, det de sökt förekomma åskådarnes qväfning och gaslågornas utslocknande af brist på syre genom anbringande af åtskilliga luckor ofvanför dörren. Visserligen är det sannt att, om ni råkat få er plats i öfre-delen af salen, ni kommer att, till följd af denna omtänksamhet, höra vida mer af skrålet från den utanför belägna schweizerilokalen än af orden och sångerna från scenen; men då uppoffringen sker för allas gemensamma bästa, så gör ni den säkerligen gerna. Men nu till sjelfva representationen, som ju i alla fall är hufvudsaken. Kanske kan det, som vi derom hafva att säga, lända till någon tröst för dem, som af ofvan antydda orsak icke så noga kunde höra hvad som sades från scenen. De båda stycken, som uppfördes, Min älskade man och Längtan efter äfventyr, äro inga nyheter, och vi kunna således spara oss redogörelsen för deras innehåll. Men spelet? Ja, spelet kunde verkligen erbjudautgångspunkter för allehanda betraktelser. Man skulle. t. ex. — apropos den första pjesen — kunna skrifva en afhand: ling om huru pass tölpig den kan få vara, som skall spela rolen af fransk seigneur; eller om den förundransvärdt nära frändskap, som kan finnas ega rum mellan en grande dame och en vanlig svensk hjelphustru. Eller man kunde — med anledning af den andra pjesen — söka utreda hvad resultatet blir, då en komisk rol, sådan som den allbekanta Fiolins,, utföres af en karl, som icke har det ringaste grand komik i hela sin varelse annat än det komiskt eller besatta, som alltid ligger deri, då personer försöka sig med uppgifter, hvilka de icke i den allra aflägsnaste mån äro vuxna. Att grundligt afhandla dessa och flera lika intressanta ämnen skulle likväl medtaga ett ansenligt utrymme, och läsaren torde tycka att vi redan spillt nog många ord på detta spektakel?. Skulle emellertid någon, på grund af hvad här blifvit antydt, möjligen förmoda att åskådarne syntes missbelåtna, så böra vi, sanningen likmätigt, nämna, att den mest muntra, man kan säga den mest uppsluppna stämning var rådande i salongen. Man klappade händerna, man stampade, man konverserade, man skrattade, man skrek, allt i ett ständigt fortgående crescendo. Sanningsenligt böra vi dock tillstå, att vi icke stodo ut längre än till ett stycke fram uti andra pjesens andra akt; men af personer, som voro mera roade af det i alla händelser föga intressanta eller trefliga skojet, och derföre dröjde qvar till slut, ha vi hört sägas, att isynnerhet vid ett tillfälle bifallet öfvergått till ett verkligt furioso. Ni känner visan om hjertat och uret?. Halfva Stockholm och en god del af det öfriga Sverge ha hört hr Stjernström sjunga den. Men. allt det bifall han vunnit har varit matt i jemförelse med det, som lärer blifvit hr Selander till del. Man gaf sig icke ens till tåls till dess han slutat kupletterna; redan midt under sången gåfvo åhörarnes känslor sig luft i skrattsalfvor, ja i formligt eller rättare sagdt oformligt tjutande. Om det hela skulle man kunna säga, att det är ett litet försök för att se hvad Stockholmspubliken tål vid, ett försök, hvartill man tvifvelsutan funnit sig berättigad på grund af,