Hag för gifvet att jag, såsom medborgare i Niagara, skall på ett eller annat sätt bekomma min andel i Vinsten genom det plötsliga tilloppet af mynt i vår ståd, som varit en följd af den stora Blondin-humbugens lysande framgång. Icke desto mindre är saEen verkligen så utomordentligt och öfverdrifvet absurd, att jag icke längre kan afhålla mig från att framställa sanna förhållandet. När man kommit derhän att påstå, att Blondin kokar sin midddg på en slak lina och föder passagerarne ombord på Maid of mist med omeletter, fallande likt manna ur skyn, mäste jag uppträda offentligen och förkunna hvad ingen af de tiotusen, som blifvit lurade af den undränsvärda historien, kan, i följd af den menskliga svagheten, förmodas vara den förste att göra bekänt, att, såvidt jag vet, icke i hela verlden eller åtminstone vid Niagara finnes en sådan person, som fr Blondin; att han aldrig öfvergått fallen på spänd ellör slak lina eller nägon lina alls, och att då befolkaingen i Niagara, Rochester och från Newyorks vestra jernvägar redan kastat ut tillräckligt mång penningar .på detta nöje, kan det vara tid att örhindra galna menniskor att inledas uti allvarsamma faror genom att försöka dylika vågstycken. Sedan den odödliga mån-boaxen, har ingen stor drift lyckats så väl som denna lindansare-uppfinning af en förträfflig värdshusvärd i Niagara, med dess ekon fråå Rochester och andra platser utöfver hela vår stat. Som jag icke varit borta på hela sommaren, trör jag mig vara ett temligen trovärdigt vittne; och jag kan således försäkra er, att hela denna beundransvärda serie af historier härleder sig från ett vad, ingånget af en person, ganska väl känd i denna städ, derom att han under två veckors tid skulle bringa mer folk till Niagara, än fallen någonsin tilloekat på lika så många månader. Huru han kom på idn om lindansningen, känner jag icke; men han välde Blondin såsom namn på sin hjelte, emedan en viss Blondin en gång varit i denna trakt med Ra vels, som Var en ganska god lindansare; men nu dragit sig tillbaka och bor någorstädes i Savoyen och följaktligen icke kunnat få höra af historien i tid för att vederlägga den. Man kunde knappast se någonting löjligare eller mera narraktigt än de snopna ansigtena hos den folkmängd, som vandrade omkring brådvid fallen hvarje dåg då en representation var annonserad. Hotellerna skördade hopar af guld. Men ni Kar iakttagit, att ingen enda person vågat i brefven från Niagara säga, att han sett Blondin utföra några konststycken, Våra tidningsutgifvare och andra; som -haft roligt åt skämtet, hafva naturligtvis understödt detsamma ; och ett godt skämt har det verkligen varit; men det synes mig nu böra vara utspelt. .— En amerikansk duell. Bruket att slita hederstvister medelst tvekamp är i Nordamerika mycket vanligt, medan det. i Europa synes vara på väg att försvinna och numera at florerar, utom vid de tyska universiteterna... Tvekampen har emellertid, för att icke betraktas som ohederlig, sina vissa lagar, hvilka strängt iakttagas, och de många tvistiga punkter, som under en sådan kunna förekomma, kräfva en icke så obetydlig lagfarenhet. Ett bevis härpå lemnar följande duellhistoria, som meddelas af Times. Duellanterna voro hr Sylvester Mowry, representant för distriktet Arizona, och hr E. Cross, utgifvare af tidningen Arizonian. Vapnen voro Burnside-refflor och afståndet 40 steg. Mowrys vapen klickade, medan. Cross kula oskadligt susade. förbi hans öra. Mowry höll nu sitt vapen fortfarande riktadt mot sin motståndare, för att antyda, att han icke skjutit sitt skott; men flera af de närvarande, som icke kände lagenb, stadganden, trodde, att han ville skjuta på nytt, och drogo fördenskull upp sina pistoler, för att döda honom på stället. Andra ropade: skjut icke, Mowryls Cross stod fullkomligt lugn, afvaktande utgången. Mowry: räckte nu sitt vapen till sin sekundant och förklaräde förhållandet. Begge fordrade nu såsom laglig rätt att skjuta ett skott i stället för :det som klickade. :Cross sjelf biföll, men hans sekundant, kapten Donaldson, gjorde invändningar. -Med:dessa måste han: likväl upphöra, sedan man rådfört sig med flera lagkunniga gentlemän, som förklarade, att Mowry bade rätt till skottet. Mowry återtog sitt vapen och lade an på Cross, som med armarne öfver bröstet och blicken på sin motståndare afvaktade kulan. Ögonblicket var upprörande, och flera af de närvarande ropade ånyo, under intrycket häraf, att duellen vore oärlig, att saken borde anses slutad. Men när de mest lagkunnige, försäkrat allt tillgå enligt stadga och bruk, måste ropen tystna. Signalen gafs. Möwry sköt — men med uppsåt i luften, och förklarade sig nu hafva fått upprättelse. Den obevåpnade Cross, som icke väntat annat än döden, och hvars ansigte hitintills icke förrådt en skymt af fruktan eller annan sinnesrörelse, utbrast nu i tårar. Sekundanterna lade de begge kämparnes händer i hvarandra, och de emottogo under hjertliga handtryckningar sina vänners lyckönsksningar. Så upplöste sig den väntade tragedien i en cen af glädje och försoning.