Article Image
-— allt temligen vanligt — men en hatt — ja en hatt, sådan som jag aldrig sett maken till ända sedan jag var i Sgtuna och man visade mig stadens sprätt, en kavaljerisk bokhållare, som klädde om sig tre gånger om dagen och den ena gången bar en rund hatt med en plyin, som väckte allmän beundran hos kakelugnsmakarnes och krukmakarnes fruar och döttrar. : : Jag påskyndade mina steg för atthinna upp denna hatt och denne man, för att se om han var en tyrolare från Hamburg, eller en lakej hos ett nykommet sändebud, eller om det var min Sigtunasprätt. När jag kom närmare, erinrade hatten mig ännu om någonting annat, som jag aldrig skall glömma. Jag har sett den många gånger afbildad i dessa dagar uti la Guerre d Italie, — den illustrerade tidskriften, som man får för så godt pris hos hr Bonnier — i Illustrated London News och någon gång äfven i den franska illustrerade tidningen. Det var samma slags hatt som Garibaldis tappra skara betäckte med lagrar och som skyddade de sardinska bersaglieri vid Tschernaja och vid Palestro, vid Sebastopol och vid Peschiera. — Aha, det är en alpjägare, — en underhandlare från dessa små furstendömen i Italien; som ej vilja taga sina furstar tillbaka och ej få förena sig med Piemont—— en ambassadör högst extraordinär, som kanhända bär i sin hatt ett bemedlingsförslag och en krona åt någon nordisk furste, som är ledig! Hvad vet jag? — Men man går naturligtvis icke för ro skull på Stockholms gator med en stor plym i en rund -hatt. Jag skulle just kasta mig i famnen på den italienske frihetshjelten, då jag lyckligtvis varseblef ett blått och gult skärp omkring hans lif. Det kunde då icke tillhöra en frihetshjelte. De blå och gula färgerna få icke blanda sig i politiken. Omfamningen blef ajournerad. Jag frågade hela verlden om denna militäriska maskerad. Slutligen träffade jag en vän, som sade mig att mannen med bersaglierihatten och stora plymen var en officer vid en svensk jägarekår, och att detta slags hufvudbonad hädanefter skall anläggas af alla svenska jägarekårer. s Jag hade — jag som andra — gjort små iakttagelser och reflexioner öfver de-icke få uniformsförändringarne under Carl Johan och de många flera under Oscar. Under den förstnämnde blefvo tschakåerna anlagda. Under den sednare blefvo de åter afskaffade och pickelhufvor anskaffade utan afseende på kostnaderna; de gamla blå kapporna med 1:nga kragar utbytta emot grå utanrockar med kapuschonger ; surtouterna och frackarne (de bekanta kniptängerna, med gula eller röda uppslag på blå skört), ersatta med vapenrockar, och vapenrockarne åter förklarade medgörliga nog att lemna plats äfven för de gamla surtouterna. Jag trodde då att smaken för uniformsförändringar var någonting individuelt. Men när derna bersaglier-hatt föranledde mig att tänka efter hvad som i den vägen var gjordt under regentskapet, föll det mig före som smaken skulle ha gått i arf — som vore den ett dynasti-drag. Man utbytte då vid flera kårer pickelhufvorna mot keppis, afskaffade epåletterna på släpuniformen och ersatte dem med guldgaloner på kragen, förflyttade epåletternas stjernor till kragen o. s. v. För öfrigt fins det en annan förklaringsgrund, som låter antaglig nog. Uniformsväsendet skulle kunna vara en exponent af den allra innersta tanken. Carl Johan, helt och kållet fastkedjad vid den ryska politiken, qvarstående alltjemt vid alliansen 1813, ådagalade sina sympatier genom införandet af ryska hufvudbonader för armån. Konung Oscar hade ej samma solidaritet med ryska czarväldet som hans fader, men han ville i början ej heller alltför tvärt afbryta det gamla förbundet ; han intog den preussiska pickelhufvans position. Vestmakternas allians och inre påtryckning närmade honom till England och Frankrike; derifrån de franska keppis. Så bröt det sednaste kriget ut. Sardinarne blefvo på modet, och Garibaldis kår isynnerhet. Allt folk sympatiserade med dem. Ergo: bersaglierihattar! Så långt håller min teori streck. Men nu kommer jag ihåg att K. M:t äfven har anbefallt lifregementets dragonkår att anlägga hvita vapenrockar. Det är ett österrikiskt plagg. Hvilketdera partiet tillhör man nu? Äro vi sardinare eller österrikare? För nyttans och ändamålsenlighetens skull kunna de hvita vapenrockarne naturligtvis icke vara anbefallda. En lång erfarenhet har lärt österrikarne att de äro kostsamma och svåra att hålla rena. Aldra sednast ha de funnit dem vara alltför mycket blottställda för röda fläckar — blodiga vittnesbörd om de hvita rockarnes ändamålsenlighet såsom skott-taflor. Derföre ha österrikarhe just nu lagt bort dem. Vill man kanske äntligen en gång anordna en unitormsförändring för billigt pris, låtande våra dragonofficerare köpa österrikarnes aflagda kläder? De äro eljest med skäl öfverklagade dessa täta ombyten, som t. ex. kostat en gardeslöjtnant nio hufvudbonader under hans korta tjenstetid. Man kunde väl gifva sig bättre tid och låta det ena plagget bli utslitet innan ett nytt anbefalles. Det står ju veterligen ingen krigsfara för dörren, och kommer den, så är det ju ej mer än ett par månaders affär att anskaffa de plagg, man då finner för godt att tycka se bäst ut. Tilldess, låsom oss slippa RR

22 september 1859, sida 3

Thumbnail