j Mellan Töreboda ooh Göteborg: (Ur Göteborgsposten.) j En jernväg af 17 mils längd är icke längre en Tliten bit, som man med förnämt förakt kan be trakta. Nej, 17 mil utgöra ändå alltid 17 mil. Be tänk blott på de ställen, der den gamla goda skjutsordningen ännu fortlefver i allt sitt flor — hvad äro icke 17 mil der? En dagsresa; ja iner, ty man beÅ höfver äfven taga natten till hjelp och ändå ha bestälda hästär. På jernvägen återigen — sju timmar ligger jag beqvämt tillbakalutad i min mjuka -kupå, med något häfte jernvägslektyr i hand eller slumrande ljuft, vaggad in i angenäma drömmar. Om jag vill återigen, kan jag sätta mig vid fönstret och se den ena taflan passera förbi mig efter den andra. Jag ser landskap vexla med hvarandra. Berg, dalar, sjöar, kullar, slätter och floder — allt ilar förbi mig liksom då en gammal visgubbe låter mig betrakta Je präktiga styckena i hans tittskåp. Om jag så behagar, kan jag ju med en guide, i hand göra mig sittande underrättad om de förbiilade ställenas rhärkvärdigheter m. m. Det är beqvämt detta sätt, att på vissa timmar utan det ringaste besvär, det minsta bråk, kunna tillryggalägga en ganska vacker väglängd; men det oaktadt är det ledsamt, det dödar. Kroppen tyger framåt med svindlande fart, men anden domnar och tar sig en liten lur, då och då visande sitt välde öfver sin jordiske ledsven med en — gäspning. Det var oändligt mera bråkigt, mera långsamt, att kånka fram på sin rapphöna, men det var dock mera omvexlande.. Hade man intet annat att göra, kunde man åtminstone förströ sig med att gräla på skjutsbonden — med hållkarlarne var en gifven sak. Jag kan knapnast fatta begreppet hållkarl, utan att dermed förena en liten, men underhållande ordbok öfver alla möjliga eder, bedyranden, skymfliga tillmälen m.m. Men nu till närmare specialiteter! Töreboda station ligger alldeles invid kanalen och bygnaden tar sig derifrån ganska bra ut. Det är ej utan, att dessa i ledig och lätt stil bygda stationshus skola komma att välgörande inverka på allmogens smak i arkitektoniskt hänseende. Det är en söndag. Solen står redan uppe i zenith och kastar sina glänsande strålar ut öfver kanalens grumliga vatten, der en ångbåt kommer glidande framåt, med vanlig nyfikenhet väntad af en talrik massa menniskor, isynnerhet allmoge, som nu på hvilodagen samlats vid jernvägsstationen, en del för att göra en liten lustoch proftur, andra för att se tränen begifva sig i väg. Ångbåten lemnar från sig gods och passagerare samt ger sig åter af. Folkmassan sprider sig nu omkring och tager rälvägen, magasinsbygnaderne, banhallen, waggons och annat mera i närmare betraktande. Banhallen är stor, rymmande, skulle jag tro, ett tåg af 20 å 30 vagnar. Som stationen först dagen eller dagarne förut öppnats, var allt ännu icke iordning, och målarne höllo som bäst på att — sätta färg på det hela. Den enskilta industrien har redan härstädes börjat slå ned sina bopålar, och inom kort skall stället förete en liflig anblick. Efter hvad jag inhemtat af tidningsannonser, finnas här flera personer, som anmält sig vara kommissionärer. En isynnerhet hade tillkännagifvit sig ega stora magasiner och rymliga vindar. Då jag fåfängt såg mig omkring efter den stora bygnaden, frågade jag efter densamma, då man visade mig ett nyligen påbörjadt hus, som visserligen kan bli ett stort magasin, men för närvarande åtminstone är fritt för alla vindar. Beklaga måste man äfven, det resande, som nödgas i afvaktan på ångbåt eller trän qvardröja ett dygn, ofta icke alls, men oftast blott med stor svårighet kunna få rum. — Dock, tiden skall nog ordna äfven detta. — Men klockan lider till 2. Redan ringer man första gången. Allmogen proppar sig under skratt och glamm i 3:dje klassens vagnar. En fästman. kommer med sin tös under armen. De ha bestämt sig för en resa till Sköfde. Men ju närmare det unga paret kommer till vagnen, desto hårdare trycker fästmön sig intill sin hjertans kär. Hon är rädd för farten, som dock nyfikenheten tvingar henne företaga. — Nej, Anders, jag törs inte. Far du ensam, jag väntar på dej här så länge, säger hon och vill draga tillbaka sin arm. — Du pratar slarf, tösa; kom nu bara! — Nej, Anders! Släpp mej! Usch, man kan ju alldeles förderfva sej, vet jag. En vänskaplig strid börjar nu. tills slutligen konduktören kommer och, under skratt och stoj från de närvarande, lyfter den sköna upp i vagnen. Konduktörens pipa höres. Lokomotivet svarar. Man vin-: kar afsked till hvarandra, tänder sin cigarr, tager plats i en rökkupe, lökomotivet hakas fast — och det bär utaf, i början med sakta fart men sedan raskare. Telegrafstolparne ilas förbi, de stå dock der så lugna, nästan med medömkan seende ned på oss (alltjemt med hattarne på), som oaktadt allt vårt skryt komma så sakta framåt, då äterigen de sjelfva utgöra stödjepelarne för blixtens vudbärare. Här och hvar-rusa vi förbi signalstolpar och vaktare, hvilka med sina gröna flaggor tillkännage att passagen är obehindrad. Roar det oss att se huru fort vi åka, ha vi milstolpar på vissa afstånd från hvarandra, hvilka äfven tillkännagifva banans lutning. men man har knappast haft tid att orientera sig och göra sig underkunnig om ett och annat, förrän lokomotivföraren ger signal och tåget saktar af. Vi ha varit 25 minuter på väg och befinna oss hu vid Moholms station. Nära intill, till venster, ligger den vackra herregården af samma namn, med dess täcka park, hvilken tyckes så vänligt inbjuda den resande — men tiden är knapp nu för tiden, man måste skynda på, för att kunna hinna någonstädes: tåget är ånyo i gång. Trakten är just icke vacker, men dock ej afskräckande. Dessutom fly alla intryck så fort för en jernvägsmenniska. Man hinner knappt bilda sig en föreställning förrän nya föremål taga uppmärksamheten i anspråk. Närmaste stationen till Moholm är Wäring, der tåget endast uppehöll sig för att sedan frustande åter skena utaf. Öfverallt, der vi passerade fram. stodo menniskor och djur och gapade på det förskräckliga vidundret. Jag nämnde djur. Sjelfva oxen såg en stund med undran på tåget, men måtte plötsligen ha fattats af någon fruktan, ty han började hastigt springa i kapp med fölungarne utåt ängarne. Här och hvar åkte vi under ett eget-rasslande buller genom en klippgenomhuggning. På båda sidor om oss väldiga granitoch kalkstensmassor, hvilka tydligare än med ord sade: Ödmjukande oss för det menskliga snillet, ha vi öppnat oss sjelfva, utan att tvingas af någon Aladdins lampa; vi äro ej mera lika oss mot fordom. Vi kunna nu icke bergtaga någon. Än hade vi landsvägen högt öfver oss, än inunder; dess slingerbultar vilja ej nyare tidens farvägar veta utaf. De skola direkte fram till målet. Svårigheter möta, den stolta menniskan ler. Hon betraktar med en viss nedlåtenhet det höga berget framför sig, borrar några hål i detsamma, fyller dem med ett svart pulver, antänder detta och berget — ger med sig. En sjö möter. Han säger: Hit skall du gå, men icke vidare !n Ingeniören ler ännu en gång, mäter upp sjön — och lägger en bank. Mitt ur visar kl. 3,25 — riktigt! Jag är på slaget vid Sköfde. Den lilla staden tar sig ganska bra ut, och isynnerhet fästes den resandes uppmärksamhet vid den stora nya, i temligen vacker stil uppförda bygnad, rn nn Sn a ng SR KARTA