Ett par timmar senare, medan Burg Halls egare promenerade i parken, mötte: han gossen Goroo. Liksom de flesta af sina landsmän, hade han en afgjord afsky för hvar och en med minsta droppa negerblod i sina ådror, och han frågade häftigt hvart han ämnade gå. Jag gå till bynn, svarade gossen, ingalunda väl till mods öfver den ton, hvari han blef tilltalad. Hvem har gett dig lof dertill? Miss Eugenia, det vill säga min fru, mrs Brandon Burg, som ni vet, sir. Kom hit, du pojke, mumlade hans herre mellan sina sammanbitna tänder och såg på honom med grym blick; jag har litet otaldt med dig. Du har emottagit ett bref af min. hustru att bära till posten. Ack nej, massa! på min heder. Heder!s upprepade yankeen och tog honom i örat. Stå stilla du, annars skall jag lugga ullen af hufvudet på dig, så att skinnet följer med., Goroo, som alltifrån den dag, då han blef född, aldrig erfarit en sådan behandling, uppgaf ett högt tjut, som till den grad ökade hans tyranns raseri, att han drog upp en grof läderrem ur fickan och började slå honom oObarmhertigt. f Se sån, sade barbaren, sedan han tröttnat att misshandla gossen, gif mig nu brefvet. Goroo lemnade det motvilligt ifrån sig. Bort med dig nu, tillade hans herre och sparkade till honom. SR Den förskräckte gossen väntade ej på ännu en tillsägelse, utan sprang så fort han för mådde till boningshuset, för att beklaga sig för den franska kammarjungfrun Finfine. Brandon Burgs ansigte föryreds af den häftigaste vrede, då han läste igenom det bref han på ett så vanhederligt sätt erhållit, och hvari hans råa sätt att vara samt den afsky