mare öfver mina egna handlingar. Hade Eugenia älskat dig, så skulle jag hafva kunnat dela min ömhet emellan er, men hon har hatat dig från sin spädaste barndom, och om jag ej mycket irrar mig i min förmodan, har hon spelat en dålig och hjertlös roll med afseende på dig och Harold. Tro icke det, min farl afbröt den upp: rörda flickan; ack nej, tro icke det. Visste jag det säkertx, tillade generalen; .så skulle jag förskjuta henne — dömma benne till ett lif af brist och förakt. -Men nog härom! Detta ämne upprör dig alltför mycket; var förvissad om att hvarken nu eller i en framtid .skall mitt hjerta förebrå mig det företräde jag visar dig, mitt käraste barn — ett företräde, hvartill jag måste ansc mig vara fullt berättigad. Vill du förlita dig på din fars ord, min Isabella? Ja Det låg en sorgsen tvekan, om icke tvifvel, i rösten, då hon sade detta enda ord. Samtalet. hade emellertid en god verkan på den känsliga flickans sinne. Det lugnade, om det också ej förtog den fruktan hon hyst, att hennes älskade. far behandlade Eugenia orättvist. Hon vågade ej betvifla den försäkrin, som blifvit henne gifven, om hon också ej kunde förstå den. Till trots för Isabellas förmodan, hade hor ej länge vistats på Grange, förrän benne helsa började förbättras. Hennes kind åter vann väl icke sin förra friskhet, men ( dödslika blekheten försvann, och hennes stet förlorade något af sin trötthet; efter ett par veckor kände hon sig redan stark nog ati bevista gudstjensten i församlingens kyrka. fFörsta gången, som hon gjorde detta, öfverraskade henne åsynen af ett ungt fruntimmer. synbarligen lika lidande som hon sjelf, hvilken, stödd vid Kit Corlings och hans hustrus arm,