ett så godt som enhälligt nej. Hr Ärnells kandidaf tur besvarades med öfvervägande ja. Slutligen rekommenderas hr Almgren af hrr Hesselgren och Arnell, såsom en bepröfvad näringarnes vän och vinner pluralitetens bifall. Men ordföranden hr Hesselgren fortsätter ytterligare sitt nekande att mottaga kandidaturen. Han uppmanas från alla håll att emottaga den; men nekar alltjemt och föreslår i stället samt förordar på det lifligaste — acvokatfiskal Rydgpist. Detta förslag mötes med allmänt nej; men Apprepas det oaktadt. Äfven expeditionschefen Lovir och målaren Österberg iöreslås af hr Hesselgren till kandidater. men jaoch nej-ropen äro blandade, nejropen betydligt öfvervägande isynnerhet för hr Österberg. Man återkommer till uppmaningarne åt hr Hesselgren. Skräddaren Ros förklarar uttryckligen, att det angrepp, som hr Schwan förmentes hafva gjort på hr Hesselgrens anseende, alldeles icke gått utom de gränser för granskningen af den offentlige mannens handlingssätt, som i alla fria länder anses tillbörliga, och att hr Hesselgren åtminstone af hr Schwans nämnde yttrande alldeles icke har någon giltig anledning att undandraga sig fullgörandet af det uppdrag, som medborgares förtroende möjligen kunde lemna honom. Hr Årnell erinrar derom, att de nya representanter af handtverksklassen, som nu vinna inträde i borgareståndet, behöfva hr Hesselgrens erfarenhet till stöd, och till sist finner hr Hesselgren sig, efter mångfaldiga upprepade afslag, nödgad att förklara, det han icke kan hjelpa det, om han mot sin vilja och uttryckliga önskan blir af valmännen utsedd. Kandidaternu fördelas derefter på följande sätt: Första valkretsen: grosshandlaren And. Berg och vinhandlaren Grönstedt; den andra rådman Gråå och grosshandlaren Rinman; den tredje professor Wilander och garfvaren Hesselgren; den fjerde auditör Blanche och skräddaren Arnell, samt den femte fabrikör Almgren och handlanden Ditzinger. Samlingen var så talrik, att en stor del icke fick plats inne i salen, utan stod utanför. Det hade derföre också sina svårigheter att med säkerhet kunna afgöra, då ja och nej voro någorlunda jemnt blandade, hvilket som var öfvervägande. Dessutom syntes bland de närvarande ganska många, som förblefvo stumma åhörare, utan att uttala sitt ja eller nej, och då dertill kommer, att icke få voro närvarande, hvilka ej ega att valrätt utöfva, så torde flera af de här fattade besluten knappast kunna aises såsom i ringaste mån tillförlitliga uttryck, ens af flertalets bland de närvarandes önskan.