STOCKHOLM den 24 Aug. Den sammankomst, som i går afton med afseende på de stundande riksdagsmannavalen -egde rum i handtverksföreningen och för hvilken vi längre ned i bladet redogöra, har redan bland alla dem af hufvudstadens invånare , som erfarit någonting om densamma, framkallat känslor af förvåning samt nedslående betraktelser öfver den ståndpunkt, hvarpå man ännu i vårt land befinner sig i afseende på politiskt lif och offentliga förhandlingar. Men man skall utan tvifvel äfven öfver hela landet fråga sig, huru något sådant som här passerat, kan vara möjligt, och huru det kunnat: inträffa, icke uti en liten småstad, der det väl under-tundom, utan att det väcker alltför stor uppmärksamhet, händer att ett maktspråk och en enda persons godtyckliga jag vill det kunna lyckas göra sig gällande mot alla de öfrigas åsigter och önskningar, utan i hufvudstaden, der vanan vid offentliga förhandlingar är större och det medborgerliga intresset mera utvecklädt. Man bör dock, innan man af dessa förhandlingar drager några förhastade slutsatser i afseende på andan bland Stockholms handtverksidkande borgerskap, hvars flertal — vi äro fullt öfvertygade derom — utgöres af personer med både frisinnade och sjelfständiga tänkesätt, tagå i betraktande, att skulden för hvad den ifrågavarande sammankomsten företer: otillständigt och vidunderligt faller väsentligen på en enda person, och hvad man bufvudsakligast kan anmärka mot flertalet af de närvarande är den utomordentliga fördragsamhet, hvarmed de läto besagde person fara fram, gäcka församlingens fria beslutanderätt och göra hela det resultat, som uppnåddes, likbetydande med intet. Man bör äfven besinna, att ett betydligt antal af de politiskt tänkande och inflytelserika bland handtverksidkarnie ånsåg hela sammankomsten, såsom varande en offergärd åt den förderfliga kastandan, så ändamålsvidrig och olämplig, att de icke i-densamma deltogo och, om de voro närvarande, afböllo sig från allt egentligt uppsrädande. Gansl a mycket qvarstår dock i alla händeiser såsom förvånånde och nästan oförklarligt. Vi ba tagit kännedom om en stor mängd offentliga förhandlingar, om många och mångahanda sammankomster för allmänna ändamål inomlands och utrikes, men aldrig — det bekänna vi uppriktigt — ha vi sett en ordförande bete sig endast tillstymmelsevis så hufvudlöst, så egenmäktigt, med så ringa respekt för de försämlades vilja och åsigter, som hr Hesselgren vid detta tillfälle. Sjelfva erke!biskop Wingårds maner under den sista tiden af hans ordförandeskap i presteståndet war i jemförelse härmed mycket humant och parlamentariskt. Hr Hesselgren, som föranstaltat den nämnda sammankomsten, för att, såsom det hette, inhemta de handtverksidkande borgrarnes åsigter i afseende på de personer, som kunde ifrågakomma såsom riksdagsmannakandidater, vägrar hårdnackadt att låta de närvarande uttala sitt omdöme på det enda sätt, hvarigenom det med någon tillförlitlighet kunnat utrönas; han fordrar att det genom rop afja och nej skall röstas öfver personer, som till en del äro närvarande, och han sjelf afgör egenmäktigt och utan hvarje appell till en votering, hvilka rop han tycker vara starkast. I stället för att verkligen söka erfara de församlades åsigter och sympatier, söker hr Hesselgren påtruga dem sina. Och då det visar sig, att dessa gå i en helt annan riktning än det stora flertalets af de församlade, då de personer, som han varmt förordar, från församlingens sida mötas med enhälligt nej, så drager han icke i betänkande att fordra, det hela församlingen skall förneka sin åsigt, för att omfatta hans; han gör upprepade gånger proposition på sina af församlingen förskastade kandidater, och han lyckas verkligen genom sin outtröttlighet att i afseende på en seller annan bringa det derbän, att ropen bli Higot blandade, så att han kan förklara, att den kandidat, han förordat, har majoritet för sig. Man torde få söka länge och väl efter en så skamlig parodi på oftentlig rådplägning och fri meningsyttring. Greh ser man nu närmare på den anda, som genomgår hr Hesselgrens på ett sådant sätt gjorda förslag, hurudan är väl den? Hvad Vittnesbörd bära de om hans egen politiska ståndpunkt? Äro dessa förslag sådana som man ikunde vänta af en man, som man vill framställa :såsom Mberal och sympatiserande med det uppilygta och frisinnade borgerskapets tänkesätt? IHlvilka äro de personer, som Hesselgren föreslår? Jo i främsta rummet och varmast hr ASchartau, den man, som bekämpat de mera firisinnade åsigterna hos borgerskapet med håmats och föraktets vapen och hvars utseende till sepresentant genom det handtverksidkande sborgarskapet skulle rent af vittna om sjelfförakt hos detsamma. Och oaktadt hr Hes:selgren ser och finner, att hans försök är fåtfängt, att meningen i detta hänseende är fullIkomligt bestämd, så upprepar han dock förssöket fem eller sex gånger. I sanning, näst lhr Schartau ha vi icke funnit någon visa så fmhoga tanke om Stockholms handtverksidkande bor, erskap, en så skarpt framträdande föreställt ing, att det icke vet hvad det vill och ieke kan ha någon egen tanke och öfvertyse! Been n är det icke lyckats honom att få det allraringavte bifall åt hr Schartau, söker han genom förord bereda framgång åt en person, ie dr nad AARhaA ARnh war