Härefter fortsattes debatten mellan hr Söderstedt å ena och ordföranden, hr Hesselgren, understödd af hr Lund, å andra sidan, hvarunder en talare uppgaf fabrikör Almgren såsom önskvärd kandidat. Då öfverläggningen sålunda en stund fortgått och ordföranden slutligen vidblifvit att uppropa ett namn af de föreslagna kandidaterna i sender, för att de närvarande med ja och nej skulle kunna om dem yttra sig, men det härvid visat sig, att svårighet skulle uppstå att utreda, om ja eller nej vore öfvervägande, så påyrkade hr Söderstedt, att man åtminstone, om man skulle uttala sig angående alla 10 kandidaterna, måtte få rösta med slutna sedlar, så att någon säkerhet måtte vinnas om de närvarandes mening. Ordföranden ansåg det förenadt med alltför stora svårigheter att på stående fot, skrifva röstsedlar och vidblef, att han ville uppropa kandidatnamnen det ena efter det andra. Utan något hestämdt beslut tycktes församlingen låta bero vid denna metod, men då hr Söderstedt likväl påyrkade sluten omröstning, bemställde ordföranden, om de närvarande fordrade sådan eller om de icke hellre för tidens vinnande ville låta föredragningen fortgå såsom ordföranden börjåt, hvartill svarades blandade ja och nej, likväl, såsom det antogs, med öfvervägande ja för ordförandens mening. Ordföranden började nu: Anse de närvarande, att hr grosshandlaren Schwan bör komma under ompröfning ? Blandade ja och nej, de sednare öfvervägande. Ordföranden förklarar nej öfvervägande. Ordföranden: Anse herrarne, att grosshandlar Hjerta bör komma under ompröfning? Ungefär lika många ja och nej. Frågan upprepas, jaoch nej-ropen tilltaga i styrka, men utan att man vet, hvilket som är öfvervägande. Ordföranden uppmanar de församlade att yttra sig på en gång; men det går på samma sätt. Då förklarar ordföranden att nej varit öfvervägande, och samma fråga framställes om hr Blanche. Den besvarades med mycket öfvervägande ja; men ordföranden måste icke hafva märkt detta, ty frågan upprepades ytterligare. Det slutas dock omsider med att ja förklaras öfvervägande. Man började nu allmänt finna detta sätt att utröna de närvarandes mening förenadt med stora svå-1 righeter. Hr Lund understödd af tunnbindaren Nordstedt och bokbindaren Wirsell, framställa hvar sitt förslag till annat föredragningssätt; hr Söderstedt påyrkar såsom en oeftergiflig rätt ännu en gång sluten omröstning, men ordföranden vägrar att härom göra proposition, såvida icke församlingen förklarar sig vilja ändra sitt förra beslut; hr AÄrnell yrkar fortsättning såsom man börjat; hr Wallerius föreslår, att först svaras ja, och sedan nej, då man lättare kunde utröna hvilket som var starkast; snörmakaren Hähnel hemställer, om icke röstsedlar lätt skulle kunna åstadkommas, men alla dessa hemställningar sluta dermed att ordföranden på eget bevåg åter börjar sina frågor: . Anse herrarne hr fabrikör Lindeström böra komma under ompröfning? Några få nej, ännu färre ja; och nej förklarades af ordföranden vara de närvarandes mening. Så gick det sedan med hrr Cedergrens, Petterssons, Törnqvists, Dahlgrens, Ahlsells och Brincks kandidaturer, endast med den skilnaden, att nejropen voro allmännare i fråga om hrr Pettersson och Ahlsell, och att ordföranden ett par gånger för nyade frågan angående hr Brinck, oaktadt genast vid första svaret nej var högst betydligt öfvervägande. Till frågan om hr Grönstedt svarades ja, hrr Hagdahl och Askergren nej, hrDitzinger ja, hr Wilander blandade ja och nej, ungefär lika många, men de förra öfvervägande, enligt ordförandens tanke, och till frågan om hr Rinman ja. Derpå ifrågasattes af ordföranden hr Schartau. Svaret, ett starkt nej, var så godt som enhälligt. Frågan upprepades likväl och med samma resultat, och ordföranden måste förklara nej öfvervägande. Nu blef det fråga om ordföranden sjelf, hr garfvaren Hesselgren. Han förklarade sig icke kunna mottaga förtroendet; men de närvarande yrkade enträget derpå, och han förklarade derföre, att han vore mycket tacksam för det förtroende han åtnjutit att under tre riksdagar få vara handtverkarnesrepresentant; han måste likväl nu undanbedja sig förnyandet af detta uppdrag. Han hade många skäl dertill, menå ville icke med dem upptaga tiden; blott ett ville han anföra. När han först fann sitt namn på de liberalas lista bredvid hr Schwans, så visste han icke, om det vore allvarsamt menadt eller blott drift. Han förvånades och förstod icke, huru det varit möjligt, att två så motsatta personligheter kunde föreslås från ett och samma håll, isynnerhet af personer, som något närmare följt deras verksamhet. Det tillhör icke migv, fortfor ungefärligen talaren, att bedöma hr Schwans förhållande såsom riksdagsman ; vi hafva ofta varit af motsatta tankar; vi hafva begge kunnat i olika fall misstaga oss; men jag har emellertid vid åtskilliga tillfällen sett mig föranlåten att tillrättavisa honom, och att det icke kunnat behaga honom, när det kom ifrån en person sådan som jag, är naturligt; jag har hvarken sökt hofgunst eller folkgunst. Det var emellertid oväntadt, att hr Schwan skulle granska min verksamhet såsom riksdagsman nu så långt efter riksdagen. Grundlagen tillförsäkrar riksdagsmannen att få vara oantastad för sina yttranden; men hr Schwan har icke blott, såsom tidningarne omtalat, klandrat mitt handlingssätt såsom riksdagsman; han har vid samma tillfälle, är det mig berättadt, äfven i andra afseenden yttrat sig om mig på ett sätt, som jag anser förnärmande, och som är så oparlamentariskt, att jag icke kunnat vänta det af en så erfaren man, allra minst i min frånvaro. Emellertid föranlåtes ja: att nu undanbedja mig att ifrågakomma till riksdagsman. Hade jag vetat att det varit allvar med första listan, der mitt namn stod bredvid hans, så borde jag hafva varit den förste att afsäga mig förtroendet, hvilket jag nu föranlåtes att göra, på det att det nya borgareståndet icke må sakna en så utmärkt förmåga som hans.. Denna afsägelse gillades likväl icke, utan påyrkades med ifver från alla håll att hr Hesselgren skulle till riksdagsman väljas, oaktadt afsägelsen flera gånger upprepades. Ordföranden framställde derefter sin vanliga fråga: Anse de närvarande, att rådman Gråå bör komma under ompröfning, hvarpå svarades enhälligt ja. Man hade således nu hrr Blanche, Grönstedt, Ditzinger, Wilander, Rinman och Gråå godkända såsom kandidater. Församlingen ansåg äfven hr Hesselgren såsom sådan, men han upprepade oupphörligen och bestämdt sitt nekande. Det blef således fråga om att föreslå de återstående. Hr Lundh förordade en man, som ifrat för handtverkerierna, en förmögen man, ifall det skulle vara någon rekommendation,, hr rådman Öknell. Svaret blef nästan enhälligt nej, oaktadt ordföranden icke var belåten första gången, utan upprepade frågan om honom. Derpå anmärkte ordföranden, att man borde akta sig för att välja motståndare, Det vore hufvudsakligen af vigt att få en rättskaffens man, som icke låter öfvertala sig,. Ehuru församlingen redan uttalat sig om hr Schartau, så ansåg sig ordföranden likväl kunna ännu en gång d. v. s. för tredje gången ifrågasätta honom. Han har — yttrade ordföranden med värma — förut länge varit riksdagsman och är fullmäktig i banken. Såsom sådan har han blifvit anfallen i pressen, hr Hesselgren kunde icke afgöra, om det vore med skäl eller oskäl; det åligger hr Schartau att sjelf försvara sig; hr Hesselgren önskade, att man måtte lemna honom platsen, ty på den komme han lättare i tillfälle att försvara sig. Han hade dessutom börsen för sig, och h n kunde icke an:es såsom någon händtverkarnes motståndare. Ovilidän mot FROQ MM Ur 4 mt AR kd ( mA FR 0 re OM mA VR At re be 4 -0 BB ARA PORR or RS