Zigenaren uppgaf ett högljudt, göckande skratt och pekade på en uggla, hvilken, störd i sina betraktelser på en af det förtorkade trädets grenar, höjde sina vingar och styrde sin tunga flygt till en annan del af skogen. Helsman andades åter fritt. Ni är lättskrämd., anmärkte den förre. Mina nerver äro ej så starka som de förr varit,, mumlade kaptenen. Jag har inga nerver, jag, fortfor Jack, eller om jag har några, så måste de våra af jern. Men så äro ock mina händer fria från blod, och det gör stor skilnad. Jag har nu verkställt mitt arbete, tillade han långsamt, pellerhur ? Icke ännu, svarade den förre; ni måste gå ned igen och kasta igen grafven. Denna fordran syntes ganska billig, och således tog Jack åter spaden och fulländade sitt verk; sedan detta var gjordt, stodo de båda männerna ett ögonblick, ansigte mot ansigte och betraktade hvarandra. Nåväl, gif mig nu spaden, sade kaptenen, poch låt oss återvända hem., Ni glömmer att en sak återstår att göra. Hvad då? Att betala mig de hundra punden. Det skall jag göra, då vi komma hemp, svarade Helsman. Bah I utropade Jack. Tror ni jag skulle våga mig dit ensam med er en gång till? Jag är inte en sådan narr — ni har inte fått att göra med ett barn nu. Ni skulle således vilja betala mig hemma! upprepade han misstänksamt; ja, jag tviflar visst inte på det — men på ett eget vis. Nej, nej, kapten! Hit med penningarne nu, här på stället. Ni kan inte säga att ni icke har dem med er,, fortfor han, pty jag såg er taga upp er plånbok ur byrån, innan vi foro. Öfvertygad att talaren ganska tydligt insett hans afsigter, hastade den brottslige mannen att utan vidare invändningar uppfylla hars begäran. Han räknade upp summan i banknoter och lade den i hans hand. Jack räknade omsorgsfullt igenom den.