SPÄNN MEM SO OAS OO EV Italiens förhoppningar och Frankrikes syften. Under denna öfverskrift anställer Economist i sin senaste nummer åtskilliga betraktelser j öfver italienska frågans närvarande ståndpunkt, med anledning af hr Granier de Cassagnaos I ordande i Consitutionnel om Italiens otacksamhet?, en afhandling, der Frankrikes syften temligen tydligt läggas i dagen genom följande slutord: Italien begriper — vi äro öfvertygade derom — att det nu är fritt; oc! om det icke begriper detta, så mycket värre: för landet sjelf. Må det väl besinna saken. Om den mäktiga hand, som för ett ögonblick utsträcktes till. dess hjelp, skulle draga sig tillbaka, så förmådde hvarken de vackra talen i engelska parlamentet, eller enstaka uppresningar, eller ofruktbärande sympatier från det liberala partiet i Europå förhindra Österrike att ännu en gång herrska öfver Italien, -och då blefve det från Turin till Messina.? Det var således? — tillägger Economist efter att ha anfört dessa slutord — för detta ändamål, nemligen att göra Italien och särskilt Piemont helt och hållet beroende af Frankrike, och så unda utplåna de antifrantka elementerna uti Wienertraktaten, hvilken hade gjort konungen af Sardinien till ?Alpernas väktare, som fransmännens kejsare både började sitt italienska fälttåg och slutade det som han gjorde. Hade han verkligen varit i tillfälle att utföra sitt program och frigöra Italien ifrån Alperna ända till Adriatiska hafvet, utan att väcka denna anda af nationelt oberoende — eller revolutionen, såsom han gerna vill benämna densamma — hvilken kunde och sannolikt skulle ha förenat alla italienska stater i ett mäktigt förbund till utestängande af främmande inflytande; hade han varit i stånd till att befria Italien endast med tillhjelp af! franska armån och utan samverkan af folkrörelsen — då kunde han hafva vunnit sitt syfte genom att öfver hela halfön utbreda franskt inflytande och objuden fransk hjelp och sålunda i sjelfva verket göra landet till en provins af Frankrike. Men detta förmådde han icke. Han insåg, att följden af den italienska rörelsen skulle ha blifvit att göra Italien oberoende äfven af sin befriare. Han insåg, att neapolitanska armån skulle påyrka att få ansluta sig till Italiens sak, och att den i förening med Piemonts och Toscanas skulle komma att utöfva ett stort fysiskt likasom ett moraliskt inflytande. Han insåg, att påfven innan kort skulle bli nödsakad att undanbedja sig bans hjelp och, ehuru ogerna, i dess ställe antaga Piemonts. Han insåg med ett ord, att Italien, en gång enhälligt förenadt emot: Österrike, skulle bli för starkt för Frankrike att behörigen tygla. Och han drog derföre sin hand tillbaka just i det ögonblick då han hade plundrat Österrike tillräckligt för att väcka dess djupa harm samt göra sitt bistånd oundgängligt för Italien, men icke tillräckligt för att göra Italien oberoende af hans bistånd. Och nu, huru skall väl denna ke sarens tydligen uttryckta afsigt, att göra sin mäktiga hand nödvändig för Italien i dess bemödanden att hålla sitt hufvud uppe öfver vattnet, öfver de qväfvande inflytelserna af österrikiska intriger — förlikas med Italiens förhoppningar? Det är klart att, i trots af traktaten i Villafranca, Italien ännu hoppas på att förbunisprojektet, åtminstone i hvad det rör Österrikes deltagande, ärnu må kunna göras om intet, att Toscana och Modena ännu må kunna få slippa sina österrikiska furstar, samt att påfven ännu må kunna bli rnödsakad att åt legationerna medgifva en populär styrelse. Öfver alla dessa frågor afvakt:r man med otålighet att få höra Frankrikes mening. Sardinien har det redan förmått att kalla tillbaka kommissarierna från hertigdömena och från Bologra; men skall det väl gå ännu längre? Skall Frankrike tillåta Österrike att med våld tillvägabringa denna restauration, som stadgades genom öfverenskommelsen i Villa franca? Skall det tillåta sina trupper i Rom att understödja de schweiziska regementena i dessas bemödanden att qväfva folkrörelsen i legationerna? Skall det påyrka Piemonts inträdande i den italienska konfederationen i trots af nämnde makts motvilja att biträda någon konfederation, hvaruti ingår en öfvermäktig icke-italiensk stat, såsom Österrike? På alla dessa frågor förser oss den nyss angifna principen med det riktiga svaret. Frankrike skall efter all sannolikhet göra allt hvad som har till verkaå att göra dess mäktiga hand mera. nödvändig för de italienska regeringarne; ingenting deremot, som ens syftar på att göra dem oberoende af dess bistånd. Om hr Farini, Modenas nuvarande diktator, som der biträder vid organiserandet af en populär författning, verkligen önskar försäkra landet emot återvändandet af de österrikiska inflytelserna, så befara vi att han endast kan göra detta med framgång genom att öppna dörren för det franska inflytandet. Om Bolognesarne äro kloka i ledningen af den der rådande folkrörelse, så böra de söka öfvertyga franske ambassadören i Rom derom, att den nya konstitutionen icke kommer att bli så povulär, att den hindrar en viss lutning å: den franska åsigten afitalienska politiken; en lutning större än som påfliga regeringen sjelt vore benägen att godkänna. Om Piemontönskar slippa att stängas in med Österrike uti utt UR RER