under de senaste sjuttio åren fortgått i en alldeles motsatt rigtning och åt dylika teöxier gifvit deh fullkomligaste dementi, anse i a lem tillbe föktaren af en gt. enligt all makt inom staten, icke allenast den verkställande utan, ock den. lagstiftande, odelad, samtäfven domaremakten mäste läggas i en endas hand, icke borde taga så illa vid sig som vår värde motståndare på mer än ett ställe i sina artiklar. gjort, om man vågar benämna sådant. ett förordande af envälde, Att hr, Boström håller iperspektiv folkresningen såsom korrektiv mot monarkens maktmissbruk förändrar icke saken; Inom despotiska samhällen är upproret folkets enda sätt och medel att göra sin vilja hörd. Vidare, att då man på Hå grund af monarkens sanktionsrätt vill göra föra till ensam lagstiftare, och anser sistnämnde funktion fullt indentisk med sanktionerare, så tyckes. man härvid haåfva alldeles förgätit, att då ett veto likväl i nåder tillerkännes folket, det senare genom sitt antagande af. kungliga lagförslag ätvenledes i sjelfva verket sanktionerar dessa, och sålunda kunde med lika mycket fog betraktas såsom ensam. utöfvare af. den lagstiftningsmakt, hvilken likväl i alla de konstitutionella monarkier, der icke det suspensiva veto eger rum, är delad emellan regenten och representationen. Att åter på grund af den omständigheten, att regenten tillsätter domare, utöfvar vården öfver lagskipningen, och deraf, att författaren behagat rubricera dömandet under den handhafvande statsförvaltningen, vilja påstå äfven domaremakten vara honom förbehållen, förefaller oss såsom ett nog vågadt steg till den monarkiska principens befästande. I följd af allt detta anse vi oss icke kunna hörsamma insändarens uppmaning, nemligen att erkänna, för det första att föremålet för hr B:s bok icke är enväldets förordande, för det andra att vi helt och bållet missförstått eh att den positiva lagen är den regerande monarkens offentliga vilja Hvad vi deremot villigt erkänna är, att bland de mång i boken förekommande sällsamma satserna, len om monarkens innehafvande af domaremakten, verkligen vid första genomläsandet undfallit oss, ehuru vi för öfrigt med en vida större uppmärksamhet än insänd. förmenar, ja en, som det synes, för honom och: de med honom liktänkande något besvärlig uppmärksamhet genomläst ifrågavarande arbete. Af insändarens i Sv. T. införda antikritik synes deremot tydligen, att han med föga uppmärksambet genomläst de artiklar han med så mycken bitterhet angripit. Så påstår han t. ex., att vi skulle ba kallat hr Boströms läror ett försvar för den patrarkaliska statsformen. Någonting sådant ha vi icke sagt. Vi yttrade blott i anledning af den i boken uttalade åsigt, som ställer ministrarne till monarken i samma förhållande som tjenare till husbonde, att sådant vore en patriarkalisk eller rättare sagdt gårdsrättlig uppfattning af regeringsrätten. Vidare ha vi sagt, att de ifrågurvande lärorna voro skarpt-stridande emot e vigtigaste af vår egen samhällsförfattnings frihetsprinciper, och på ett ställe ha vi begagnat oss af ordet grundlagsvidrigt,, ett uttryck, som väckt en synnerlig förbittring hos insändaren, hvilken utförligt sökt visa, att det ej vore lämpligt i fråga om filosofiska doktriner. Sammanbanget af sakens natur visar emedlertid temligen tydligt, att härmed ej kunnat menas annat än att författarens statsrättliga åsigter voro oförenliga med vår grundlags hufvudprinciper. : Beskyllningen, att Aftonbladet utplockat. satser och tydt dem efter sitt språkbruk, synes 1 hög grad obefogad, enär vi i allmänhet meddelat temligen I fullständiga utdrag och in extenso hr B:s ka-: rakteristik. öfver stånden, i hvilken inga filosofiska termer förekomma, och der alltsål språkbruket är detsamma som det allmänna. Någon hotande hänvisning till riksdagen och de blifvande representanterna ha vi allsicke gjort, utan endast sagt, att det bör vara af stort intresse för representationen att erfara, . hvilka statsrättliga läror, som dogmatiskt och allsicke under filosoferandets form inpräglas vid universitetet hos alla blifvande embetsoch tjenstemän. Vi ha äfvenledes allsicke vädjat till den stora mängden, utan blott till det allmänna sunda förnuftet som, om det också föraktas af några högfärdiga, med verlden, historien, naturen och de exakta vetenskaperna alldeles obekanta kammarfilosofer, af det tyska skrot och korn, som numera inom sjelfva Tyskland gjort ohjelpligt bankrutt, likväl icke så lätt låter frånkänna sig all domsrätt i afseende på tankeexperimenter, som icke ske för ro skull, utan hvilkas resultater kunna ingripa uti områden och förhållanden, på hvilka nämnde herrar ha lika liten reda som den stackars bildade, men ofilosofiska allmänheten har på den abrakadabra-terminölogi, som ofta till en stor del tillkommit för att öfverskyla och i grann skrud kläda tanketomhet och begreppsoreda. Alldeles falskt påstår förf. att vi yttrat; att det absoluta veto vore något tomt prerogativ. Vi ha blott sagt, att det är ett prerogativ, som i de äldsta, mest utbildade: och bäst styrda konstitutionella stater nästan aldrig befora Att vi (se A. B. n:r 143) ansett hr :s yrkande vatt adeln för sina adliga wtresa RR Al RER ra NR