BR WERE W SLA BV Vv AR: Det har länge, ja alltsedan införandet af vårt nya sambällsskick, försports en allmän, med begreppens utveckling allt mera stigande klagan öfver icke blott de många ofullkomligheterna i vår ståndsrepresentation, utan ock ännu mera öfver sjelfva den grund, på hvilken denna representation hvilar. Man har från flera håll anmärkt, och: vi ha sjelfva biträdt dessa anmärkningar, — att med en dylik reNE föga, om ens något, kan åstadommas för tillvägabringandet af tidsenliga Teformer, samt att den inverkar störande och hämmande på sambällslifvets hela utveckling. Emot denna klagan, detta ogillande från den liberala sidan synes det påstående stå i en viss motsägelse, som man från samma sida ofta hört upprepas, och senast af oss uti en artikel öfver detta ämne, nemligen, att de flesta af de reformer, hvilka sedan 1809 tillvägabragts, utgått egentligen från ständerna, under det man från den andra sidan ansett den -ståndsrepresentation, hvars förträffliga pda man för öfrigt på det hållet vanligen ögt lofordar, hafva för samhällsförbättringarnes sak verkat föga eller intet. Att ifrågavarande motsägelse emellertid torde vid närmare påseende befinnas mera skenbar än verklig, skola vi här söka visa, efter att först ha kastat en hastig blick på ståndens representativa befogenhet inom vårt land och på tillkomsten af de egentligen politiska reformerna. Att de fyra stånden, hvilka för öfrigt uner sin nuvarande politiska form icke utgöra någon synnerligt gammal institution, på den tid, då man formligen beredde dem tillträde till representationen, i sjelfva verket i sig innefattade nästan hela svenska folket, är allmänt bekant. Adeln var då, genom sina stora jJordbesittningar, sina förläningar, sin oberoende ställning, en verklig makt. Presteståndet var det icke mindre, ehuru af andra orsaker. Oberäknadt det inflytande nämde stånd hade i viss mån ärft efter den katolska hierarkien, utöfvade det såsom representant och förkunnare af den då i sin fulla kraft lefvande, af föga symboltvång då ännu besvärade reformationen en omätlig verkan på folkets sinnen. Bland alla dem, som icke befunno sig i någon af dessa båda kategorier, var det naturligt att städernas invånare, då nästan uteslutande borgare, och allmogen på landet skulle hvar för sig bilda tvenne stånd, hvilka, om ock vanligen blott auskulterande, man lät deltaga i lagstiftningen. Redan emot slutet af förra årbundradet hade emellertid alla. dessa förhållanden undergått en stor och genomgripande förändring. På samma gång som adeln och presterna så väl genom politiska och kyrkliga vexlingar som genom medeltidens utplånande ur det allmänna medvetandet och genom 1789 års ider förlorat nästan all den betydenhet, som fordom förlänade dessa samhällsklasser en slags representativ befogenhet, hade inom de båda öfriga stånden efterhand utbildat sig en oberoende karakterskild klass, som icke fann för sig någon plats i något af de fyra stånden, och hvilken man likväl medelst en besynnerlig ordlek -gaf namn af ståndspersoner. Olämpligheten af denna representationsform var redan 1809 temligen allmänt insedd och af dåvarande lagstiftare äfven erkänd. Att dessa ej då företogo någon genomgripande förändring härutinnan, förklaras af tidsförhållandena. Att emellertid sakens ställande under framtidens dom var en stor, ehuru af 1809 års män hvarken förutsedd eller ens anad olycka, har sednare tiders erfarenhet tillfullo ådagalagt. Det har nemligen visat sig, att man sedermera vid tillvägabringandet af en representationsreform öfverallt stött på motstånd, äfven från de mest oväntade håll, samt att föröfrigt de gamla formerna vid flera tillfällen befunnits. ganska brukbara och nästan omistliga för vederbörande meå afseende på ledningen af riksdagarnes förhandlingar. HRiktigheten af det påståendet att initiativet till de politiska reformer, som under det nya samhällsskicket kommit till stånd, i de flesta fall tagits af representationen, i trofs af dess besynnerliga sammansättning, ha vi redan i en föregående artikel. sökt ådagalägga. Vi skola nu blott visa olikheten i de förhållanden, som härvid egt rum under de 3 konungar, hvilka på grund af nu gällandegrundlagar regerat öfver det koustitutionella Sverge. Den förste bland dessa lärer man väl lika litet vilja tillskrifva de under hans korta regeringstid vidtagna särskilta reformer som den stora allmänna reform, hvilken sjelfva regeringssättets förändring innebar, Det är emellertid bekant, att den gamle konungen, vid de tillfällen då han inom statsrådet yttrade sin tanka, med nästan ängslig noggrannhet fordrade upplysning af sina rådgifvare, huruvida åtgärderna icke stode i strid med den af honom besvurna grundlagen. Då han innan kort och långt före sitt nedstigande i grafven nödgades lemna regeringsbestyret åt en annan, erhöll allt ett olika utseende och regeringssystemet antog allt mer och mer stämpeln af ett enrådande. Att den nye regenten hvarken tog initiativet till eller sanktionerade någon politisk reform af vigt, är lika bekant som att ban vid blotta ordet reform synes genast hafva tänkt sig evolution, restauration, abdikation med mera dylikt otyg. Att deremot en och annan bland de många och i sambhällslifvet djupt ingripande reformer, hvilka dels föreslogos, dels genomfördes under den tredje konstitutionelle monarkens rei utgått från hans eget hufvud och jerta, erkänna vi villigt och tacksamt; men å andra sidan måste ock medgifvas, att många