LITTERATUR. Sång i anledning af Svenska läkaresällskapets femtiåra minneshögtid, den 25 Oktober 1858, af A. G. Virgin. Denna lilla hjeltedikt (eller huru vi rätteligen skola benämna den) sönderfaller i tvenne hufvud-afdelningar,. 1:sta: Utlandet, 2:åra: verge; båda lika lyckligt tänkta som väl utförda. -Afdeln. 1, som innehåller spridda kajraktersoch period-teckningar från äldre tider till närvatande tid, införer läsaren i ett rikt galleri af den lidande mensklighetens stora doch evigt minnesvärda välgörare, ett Pantheon nog så herrligt som krigets eller den fredliga verksamhetens yppersta heroer. Ty läkarne äro ett slägte för sig, lika oumbärligt der menniskor sammandrabba i örlog och handgemäng, som der de mötas i en vänligare konflikt. Idden att episkt behandla en sådan rad af mästare inom en viss vetenskap är, så vidt vi veta, alldeles ursprunglig och har här blifvit realiserad på ett sätt som åtminstone tör en naturalist) på detta område, sådan som rec., synes förträffligt genomförd. Genren torde således rättfärdiga sig sjelf, må den än så mycket afvika från ett vedertaget bruk. Bland alla hr Virgins hittills utgifna skrifter, ifven de af svenska akademien och Göteborgs. vetenskapsoch vitterhets-samhälle prisbelönta, tveka vi ej att åt denna sång tillerkänna främsta rummet. Detrika material, som här biifvit upptaget, måste redan i sig sjelf och genom sitt sakinnehåll tillförsäkra detta lilla arbete en utmärkt plats inom vår estetiska litteratur och slå an hos alla dem, som hafva något. sinne för tankens idrotter eller lifvets. Här lemnas icke blott biografiska skizzer, som hvar för sig äro mycket målande och karakteristiska, utan ock en framställning af medicinens successiva utveckling genom tidehvarfven, från läkarekonstens fader, den odödlige Hippokrates, ända till. den sist bortgångne bland dess söner. Bilden af Hippokrates är tecknad med mästaredrag, eller hvem kan neka det mästerliga i t. ex, följande strof: Hippokrates var filosof. Om vägen, Den enda rätta, blef hån ej förlägen. Han för naturen böjde sig och sporde Den mäktiga; bad om orakelsvar. Naturen gaf det, som hon alltid gifver, Då under hennes domslut frågan blifver. Ej gåtolikt, som Delphis Pythia gjorde: Nej, enkelt, rent, liksom hon sjelf, det var. Och han förstod det. Med sitt säkra öga De uttrygksfulla vinkarna, de höga, De tusen tecknen, snabba, underbara, Men aldrig svikande, han alltid såg. Hvarenda vink han lugn och ödmjuk följde. Och om ett dunkel teckenspråket höljde, Han bröt det med sitt snilles ljus, det klara, Som solen bryter nattens skuggors tåg. Det vore icke svårt att ur detta epos framleta många andra lika lysande prof på författarens förmåga att i runda och träffande ord uttrycka det egendomliga hos hvar och en bland hans hjeltar, men vi vilja spara oss förlägenheten af sådana urval för att istöllet uppmana våra läsare att oförtöfvadt göra bekantskap med det hela, på samma gång som vi skulle vilja uppmana författaren att, såsom han säkert förmår det, gå ännu mer i detalj med särskilta stycken af det panorama han här gifvit oss, Hvilken. mängd af ypperliga taflor skulle icke den kunna bestå oss, som har en så rik och blomstrande pensel; Må han lemna lyriken och den tillfälliga panegyriken åt våra elegiskt smäktande, eller ofta på beställning sjungande dussinpoeter, för att stränga sin lyra till den högre flygt, hvaraf hans sånggudinna här visat sig mäktig. Ju mera -halt och objektift innehåll ett klangrikt poem eger, desto längre håller det ut; och der allt känslospel törklingar, der alla fria fantasier så lätt upplösas i alltför luftiga gestalter, tager den historiska verkligheten, infattad i poesiens gylle :e ramy, alltid ut sin rätt. Vär tid är dessutom företrädesvis en handlingens tid och en tid som pockar på lefvande sanning och bastant verklighet, äfven i konstens frambringelser. Det är ett eget glädjande fenomen inom vår och alla länders litteraturhistoria, aft så många af dess högt begåfvade skalder haft och hafva ett till utseendet ganska prosaiskt lefnadsyrke; att vi t. ex. f. n. bland oss ega ej mindre än tre eller fyra poeter, som äro läkare, ett bevis mer för den satsen, att poesiens genius är nog stark att kunna bemäktiga sig hvilket område som helst, och under sin bildande och förädlande behandling till ett varaktigt skönt forma och omdana hvilket material som helst. I hvarje företag och inom hvarje sfer al menniskolifvet hittar denne genius en fond af ider, som aldrig tryter; och vänder sig blott den skapande tanken åt detta håll, skall den alltmer på en gång gagna och fröjda menskligheten och slå en säker brygga mellan de tvenne verldar, inbillningens och verklighetens, hvilka endast en dualistisk verldsåsigt håller i sär. P.G.A. Inbjudning till åhörande af den offentliga examen och slutredogörelsen för läseåret 1855— 39 vid Norrköpings elementarläroverk den I och 10 Juni 1859; af H. Aspling, läroverkets rektor. En glädjande yttring af den lifaktighet, som på de sednaste åren börjat alltmera allmänt röra sig inom våra elementarläroverk; äro de programmer, som numera af rektorerva wid IcsR ata olnt Af de I nd Fr FA nr Fb ora