gjorde den upprätthållande kraften, och af den fördomen hos de revolutionära, att den företrädesvis vore ett arf efter revolutionen. Det är på detta sätt som de mest oförenliga partier ha båda bidragit till byråkratismens utveckling med en rörande enstämmighet. Mängden af embetsmän i Frankrike är förvånande. Justitiedepartementet har ensamt under sig 11,779 personer, och detta departement räknar likväl minsta antalet tjenstemän. Kultusministern har under sig 48.800 prester, endast af den katolska bekännelsen, utan att räkna de öfriga kyrkornas tjenare. Finansministern har nära 100,000, och krigsministern 120.000 militära tjenstemän, och detta för en effektiv styrka af 500,000 man. Författaren anser detta oerhörda antal embetsoch tjenstemän i förvaltningens alla grtenar böra genom en förändrad organisation kunna betydligt furminskas, och de återståendes löner på grund deraf vinna en af behofvet påkallad förhöjning. Alla dessa äro ansvariga inför :sina chefer, men aldrig inför allmänheten;. hela hemligheten af embetsmännens ställving ligger i dessa ord, som icke äro skrifna uti lagboken, men hvilkas mening återfinnes öfverallt i förvaltningens mekanism och anda. Man erinrar sig härvid ovilkorligt det ställe i Platos Republik, der han jemför sina krigare med goda gårdvarar, fromma och vänTiga emot sina herrar, men fruktansvärda för alla fredsstörare. Man har i frihetens namn att göra den franska förvaltningen, sådan som den är organiserad alltsedan början af detta århundrade, tre förebråelser: den administrerar för mycket genom för många agenter, och bland hvilka dessutom antalet af de underordnade är alltför stort. . Författaren ådagalägger derpå de olägenheter, som en för långt utsträckt ,centralisation medför för industrien, samt särskilt det menliga deraf att staten, i fråga om allmänna arbetens utförande, satt sig i de enskilta bolagens ställe. . I afseende på centralisationsoch preventivsystemets politiska olägenheter anmärkes, att det innebär ett misstroende till medborgaren och ett oinskränkt förtroende till regeringen. Detta misstroende till medborgaren är icke rättvist, det är degraderande, det är demoraliserande. Detta öfverdrifna förtroende till en regering, hvilken ofta har ettintresse, skildt från det allmänna intresset, är farligt för regeringen sjelf, ty då man ställer alla enskilta intressen under beroende af dess politik, så kommer man visserligen oppositionen att förstummas, men man hopar deremot massor af hat, Nu följer en blick på Frankrikes kommunalväsende, hvarom blott behöfver sägas, att kommunerna der stå under statens förmynderskap; de behandlas såsom minderåriga eller vanvettiga personer. Napoleon I gaf dödsstöten åt det genom revolutionen inledda, på riktiga grunder bygda system; och alltsedan här departementet likasom kommunen endast utgjort en länk iden hierarki, hvars medlemmar endast äro ansvariga inför sina förmän och inför statsrådet, d, v, s. i sjelfva verket oansvariga. — Associationssystemet förordas lifligt och på goda grunder af författaren, men ban vill ha fria associationer, icke tvungna, sådana som kommunismen predikar; en förening af bröder, icke ett sammankedjande at galerslafvar. ; Då friheten började utbreda sig öfver verlden, slungades emot densamma af dem, som saknade det förflutna, ett förfärligt anatem; de kallade den egoism. Obestridligt är, att man 1789 egentligen sysselsatte sig med friheten och betraktade broderligheten mera såsom ett sträfvande, en teori. Samhället hade under den gamlå regimen varit fördeladt i klasser, inom hvilka den. högre borde skydda den lägre, och denna tjena sin herre. Rätten tderemot började redan vid sitt första uppträdande att sönderbryta klasserna, emedan rättens formel är jemlikhet. Den undertryckte hängifvenheten, eller gjorde deraf en öfverloppsdygd. En dag mås:e, olyckligtvis-inträffa, då läran om rätten, drifven till sina yttersta konseqvenser, skulle uttryckas i följande barbariska formel: Hvar och en må svara för sig. Det är i afseende på denna punkt som revolutionens motståndare visa sig starka. Det är en orättvisa emot de Maistre, Bonald, m. fl. stora snillen och ädla hjertan att misstänka dem för att älska privilegier för dessas egen skull; hvad de i privilegierna bylla är kärleken. Efter att sålunda ha framställt sina motståndares åsigter under den vackraste formen. företager författaren sin vederläggning deraf på följande sätt: Det gamla samhället får ej bedömas efter teorien, utan efter verkligheten, Man måste se till, huruvida allt detta tal om kärlek var annat än en deklamation. De adliga godsherrarne skulle — heter det — älska sina underhafvande o. s. v. Välan! hvarje organisation har sin retorik. Men var väl derföre träldomens börda mindre hård, skatternas fördelning mindre obillig, den lågbördade talangen mindre föraktad? Och sjelfva teorien, vid första påseendet så vacker, hvad är den annat än en sofism? Rött är rätt; kosta hvad det vill, så måste man underkasta sig densamma. Det står icke i någon menniskas, icke i alla menniskors makt att öfvergifva rätten för någon annan princip, enär rätten är den evige berrskare, som styrer de intelligenta krafterna, likasom tyngdlagen reglerar materiens rörelser. Må bvart och ett ha sin plats. Låtom oss grunda samhället på rätten, !emedan vi måste det, men låtom oss vid sidan deraf af alla våra krafter och af allt vårt hjerta sprida kärlek. Man måste skilja emellan lag och institutioner. Lagen är förbindande och kan alltså för intet pris afyika från rätten. Institutionerna äro fria; det tillkommer lagstiftaren att ordna dem så, att de må kunna mildra hvad den absoluta lagen eger hårdt och ej sälan förfärligt. I moralen likasom i politiken har kärleken sin plats först efter rättvisan. Olyckligt det samhälle, som förgäter att sätta rättvisan öfver allt annat, och olyckligt det samhälle, som förgäter stt med alla öfvertalandets och uppfostrans föreaage krafter kalla kärleken till sin hjelp. Det gamla samhällets fel var att icke räkna på någonting anaat än kärleken och att glömma bort rättvisan. Det moderna samhällets våda är att ej räkna på iågonting annat än rättvisan, hvilken, då hon stär ensam, blir ett upplösande medel, emedan mennikan är på en gång ett förnuft och ett bjerta. . Det nenskliga samhället kan hvarken ålögga kärlek elle, indvara densamma. Låtom oss derföre inskrifv: ien stränga oböjlga rätten på lagens taflor, mer åtom oss genom sederna, genom familjen, genon rivilliga förenirgar, genom filosofien, genom upp ostran, allmän och enskild, genom: förmäns,ord och -xemnel bilda en propaganda för broderlig kärlel