vi börjat vårt lif m ed att älska, och derföre att kärleken har om buldat och helgat vår vagga. — Hvarken factren eller modren he behof af andra biträden 1!ör att känna sina pligter; naturen ensam vägleder och upplyser dem. Det är naturen som qvarhåller modren såsom en skyddande engel vid vaggan och vid den husliga härden; det är naturen som gör henhes: sömn så lätt, hennes hand så len, som åt bennes svaga kropp gifver en ny och okänd styrka, som ingifver henne dessa små tröstegrunder, dessa ömmå smekningår, denna kärleksväg, på hvilken barnets själ småleende tager sitt inträde ibland oss; som emellan dessa båda bjertan fastställer en hemlighetsfull och gränslös sympati, och som ofta på en enda dag lär modren den af henne förgätna dygden; ty hennes läromästare är detta barn, sorn icke känner det ringaste af denna verld, men som rundt omkring sig utbreder -oskuldens gudomliga smitta. -— Hvarifrån har jag tagit denna tafla öfver familjen? Är det en utopi? Nej, det är naturen, och jag finner ihäruti mannens och qvinnans oupplösliga förening, en mans och en qvinnas, den äkta mannens välde och fadersväldet. Det är sådedes naturen mera än lagen, som tillförbinJer mannen att förblifva sin maka trogen, att skydda henne, nära henne, styra henne, henne och hennes barn; som tillförbinder hustrun att vara trogen och undergifven, sonen att lyda tills. hans förstånd blifvit fullt utveckladt, men att älska och vörda så länge han lefver. Tag bort alla lagböcker, och dessa förbindelser skola ändå alltid förblifva desamma, emedan de äro grundade på sakens natur och på sedelagen. Md Er Vi ha måhända alltför länge dröjt vid denna tafla, hvilken torde synas en och annan föga på sin plats i.en frihbetslära.. Men utom det att taflan på ett sant och skönt sätt framställer ett föremål, som, ehuru lika gammalt med verlden, dock i sin sanning och skönhet är ständigt lika evigt ungt, så var det af nöden. att något utförligare visa sjelfva den utgångspunkb, från hvilken författaren ledt sina Nsigter om friheten; åsigter, som lika obevekligt fördöma den kommunism, hvilken under skylten af en frigörelse vill lossa familjens band, som den traditionella eller empiriska absolutism, hvilken i ordningens och Jugnets! missbrukade namn vill slå den frie medborgarens industriella, politiska och andliga lif och verksamhet i förlamande bojor. Efter att sålunda hafva skildrat äktenskapet till sitt ursprungliga, af. sjelfva naturen utstakade begrepp, uppdrager författaren en mörk tafla öfver den djupa förnedring, hvartill vår tids seder i allmänhet bringat äktenskapet. Skarpt och skoningslöst blottar författaren här tidehvarfvets s. k. sköna synder, för hvilka bang landsmän och deras utländska efterapare vanligen visa en så stor, åt andra ursäktligare förvillelser förnekad tolerans. I afseende på de äktenskapliga förhållandenas ardnande genom statens åtgärd, anser han, att då det isynnerhet är för att bibehålla det busliga lifvets frihet oantastad som det borgerliga samhället är oss af nöden, så bör statens förnämsta omsorg gå ut på att skydda och bevara familjelifvet från allt främmande intrång. De inskränkningar, som i afseende på äktenskaps ingående egentligen böra tagas i betraktande, äro åldersbestämmelser, förbud för alltför nära slägtingaratt gifta sig med hvarandra samt föräldramyndighetens mellankomst, I fråga om äktenskaps upplösning förordar författaren medvärma den åsfgt, enligt hvilken, enär äktenskapet till sin princip måste anses såsom oupplösligt, ingen skilsmässa (divorce), utan endast skilnad i säng och säte (separation -de corps) bör ega rum. Penha åsigt har ock i franska lagen alltsedan den 8 Maj 1816 vunnit bekräftelse. Opinionen i landet visar sig starkt häremot: hvilket författaren erkänner; men som ej hindrar honom att bestämdt vidhålla sin mening. Utrymmet nekar oss att här meddela något af hans skarpsinniga argumentation i detta ämne. Af samma skäl nödgas vi äfven för denna. gång lemna åsido pen om kapitalets fribet och om hbandtverkets frihet (liberte du capital et Uiberte de Vatelicr) för att nu öfvergå till verkets egentligt polititiska del, hvarvid först kommunaloch associationsfriheten (libert civile) må tagas i betraktande. Vanligen företagas reformer emot regeringen eller emot dem, hvilka hafva så godt de kunna af missbruken. I afseende på denna fråga eger deremot ett alldeles motsatt förhållande rum. En reform i förvaltningen skulle deremot vara en fördel för regeringen. hvilken är alltför mycket betjenad, och i följd häraf komprometteras och tjenas illa; för embetsmännen, hvilka på samma gång äro de mest vanlottade och de mest ärliga . medborgare; för nationalförmögenbeten, nu förkrossad under budgetens börda; för nationalka rak. eren, som förslappas och förskämmes genom så många för den personliga verksamheten i vägen lagda hinder; för friheten -— detta faller af sig sjelf; ty att minska preventivsystemet och öka friheten, det är samma sak. att ta bort embetsmannen och hålla fram medborgaren, det är samma sak. I Frenkrikt kommer ej någon frihet att uppstå, innan det först uppstår män, och inga rfådana uppsti förrän det blir kommuner, hvilka åter ej kunra uppstå förr än man verkligen och med kraj uppbäft centralisationen. Denna grundsats borde inskrifvas på alla rum, och sättas i bör: jan och slutet af aila tal. Den borde framförallt införas i våra lagar och i våra bandlingar; det är det enda sättet att med ens ett slut på kommunismen. Författaren acagalägger sedan, att det i Frarkrike rådande allregeringssystem till. sin princip och si: verkningar egentligen ej är annat än en praktisk konimunism, och yttrar derpå vidare: Vi bibehålla en stor fribet inom familjen en i det närmaste tillräcklig fribetiförfogan det öfver vår egendom; en inskränkt ma Vinn sar. 0 RT lag randet at vår