reffelbössor. Det var afton innan höjderna kunde er2:dra division gjorde sitt bästa för att intaga dem, på en af de lägre kullarne ledde rörelserna, berättas fram; men straxt derefter, liksom ihågkommande hvarifrån de gamla kanonerna icke kunde besvara dem. Hvarje läsäre kan sjelf finna resultatet. Fiendens artilleri tystades, innan det kunde komma inom lagom skotthåll. Menniskans muskler och kött äro likadana i dag som de voro för 1000 år sedan, men döda redskap äro ej lika oföränderliga. Blotta modet och käckheten, stillaståendet i fyrkanter eller framryckandet på linie äro af intet gagn, om en tingest finnes en tredjedels mil derifrån, som mejar af ens led och gör en dödsskörd i ens fyrkanter. inhan man är inom skotthåll att träffa sin lefvande fiende. Allt hvad som i slikt fall återstår för ev gentleman åf gamla skolan är att dö med värdighe: och ståndaktighet samt, om han finner en lättnat deraf, med sitt sista andedrag förbanna en fiende, son söker segra genom så plebeijska och regellösa mede Brefskrifvaren från de allierades läger sänder redan dagen efter drabbningen från Cavriana en i hast sammanfattad berättelse on densamma. Vi förbigå äfven här beskrifningarne på den för våra läsare förut tillräcklig! bekanta terrängen samt de till sina hufvuddrag genom den officiella rapporten bekanta operationer, som af de särskilta frånska kårerna utfördes. Efter en skildring af allt dettö yttrar korrespondenten: Dagens resultat är att öste-rikarne blifvit drifna ur den position, som de sjelfva valt och befästat på alla möjliga sätt, för att göra den nästan ointaglig. Att döma efter positionens vidd och den styrka, son visade sig, måste de inalles hafva utgjort när 200,000 man, och om man får sätta tro till fån garne, bragtes alla deras reserver på jernväg frår Mantua under bataljed. Dessa 200,000 man innehade den fruktansvärdaste position man kan tänka sig omsorgsfullt ordnad till försvar, och drefvos likväl a omkring 140 å 150,000 man ur densamma, lemnande i sticket 15 kanoner, utom en mängd ammunitions vagnar och flera tusen fångar. Att nederlaget icke blef större, kom sig deraf att österrikarne tidigt tänkte på återtåg. Så snart Solferino blifvit den fråntaget, var det klart, att bataljen kunde anse: som förlorad. De tänkte hela tiden på sin reträtt och höllo sig qvar endast nog länge för att icke utsätta sig för värre faror. Så nära Mincio skulle det varit ett förtvifladt försök att bibehålla positionen. med fara att kastas tillbaka mot floden eller ock blifva afskuren från densamma. Ingen misstydning kan här ifrågakomma, såsom vid Magenta, genom påståendet att endast en del at trupperna var närvarande, eller att de voro uttröttade; det var ett så vackert tillfälle för dem att pröfva ömsesidig styrka och skicklighet som de gerna kunde önska sig; ty alla olägenheter, så väl i antaj som positioner, voro på motståndarnes sida. Påföljande dag, den 25 Juni, efter att ha inhemtat närmare uppgifter från alla håll och med egna ögon beskådat de vigtigaste punkterna af slagfältet, fullständigar den engelske berättaren sin skildring och tillägger en mängd intressanta enskilthefer. Med afseende på beskaffenheten af positionen vid byn Solferino skrifver han dervid bland annat: Terrängen framför byn hade blifvit rensad från alla hinder, så att den icke lemnade det ringaste skydd åt dem, som ämnade söka taga platsen med storm. Några stegar funnos icke till hands, och då ingångsporten till byn var för hög att öfverklättra bildade 1:sta zuavregementet — detsamma som ut: märkte sig i bataljen vid Melegnano — en menniskopyramid;3 hvarvid de, som stodo underst, utsatte sig för en ft dem från skottgluggarne i murarne riktad mördande eld, för att gifva kamraterna tillfälle att klättra upp och intränga i byn. Men det förskräckligaste blodbadet var som vanligt omkring kyrkorna — den ena belägen nedanom det höga, fyrkantiga tornet Spia dItalia, den andra på en af de höjdutsprång, sont från berget gå ned mot sjön. samt omkring sjelfva tornet Spia dItalia. Då alla vägarne ligga mellan de olika höjdgrenarne bildar hvar och en ett slags defil. De svåraste anfallen riktades följaktligen mot sjelfva höjderna. De flesta bland dem äro mot spetsen så branta, att en fullkomligt lös och ledig person har den största svårighet att klättra uppför dem, så att man kan föreställa sig hvad det ville säga för de franska soldaterna att med packning hinna upp till toppen. Österrikarnt uppe på Höjden hade lemnat sina packningar efter sig och mottogo så utrustade anfallet. Lägg till denna svårighet en brännande Junisol, flera fiendtliga batterier, som utsände hopar af drufhagel, och en tät massa af infanteri, som sköt nedåt med sina fras. En brigad af 1:sta kårens 1:sta och en af dess men måste återvända. Det var. då som kejsaren,som hafva yttrat: Denna punkt måste tagas; det är nyckeln till positionen. Säg åt gardesgrenadiererna att rycka att de redan gjort skäl för sig vid. Magenta, sade han: Nej, skicka första brigaden af voitigörernar; och iägarne och 1:sta bataljonerna af 1:sta och 2:dra voltigörregementena ryckte an och togo höjderna i första anloppet med de 12 kanoner, som der voro uppställda. Deras angrepp var så lysande, att kej saren och tillika med honom hela staben, hviftande med hattarne, ropade: bravo voltigörern! Jag begaf mig till platsen kort efter sedan den blifvit tagen, och jag måste bekänna att jag aldrig sett en sädan folkförödelse på ett så trång: rum. Man såg hvad fäktningen kostade å ömse sidor, då man räknade de olika regementens nummer och uniformer, som varit i striden. Hvad som förundrar mig är likväl att positionen någonsin kunde tagas. De af fienden, som befunno sig i fästet vid ändan af byn, gjordes till fångar. De hade order att försvara platsen till sista man. En person i det hus, som kejsaren af Österrike bebodde, säger, att när denne från Cavrianas torn såg sina truppers reträtt, hade han tårar i ögonen. Genom sträfvandet att skydda alla sina passager öfver Mincio och således äfven vägen åt Goito, nödgades österrikarne utsträcka sin front i samma mån som de drogo sig tillbaka, i följd hvaraf den naturligtvis också försvagades. Såsom förhållandet nu var, kunde återtågslinien till Goito endast med de största offer bibehållas, och man kan med full rättvisa säga att österrikarne i någon mån godtgjorde de fel de begått i framryckandet genom det mästerliga sätt, på hvilket de verkställde sin reträtt under ganska missgynnande omständigheter. Under den strid, som utkämpades på den öppna slätten, Campo di Medole, visade sig isynnerhet det franska artilleriets öfverlägsenhet. Dess förmåga att träffa säkert och på långa afstånd var i sanning utomordentlig; ty under det hvarje bomb eller granat från de refflade kanonerna sågs slå ned och brista sönder midt ibland fiendens infanterilinier och batterier, åstadkommo den sednares kanoner endast ringa skada. Detta kunde isynnerhet märkas vid stridens början, då afståndet mellan de två linierna ännu vår stort. Man såg österrikarnes kulor och granater icke hinna fram; granater, tydligen afskjutna med mycket hög elevation, sprungo sönder i luften framför de franska linierna. Trots denna olägenhet förde österrikarne fram den ena kanonen efter den andra, och det var intressant att iakttaga