kåren retirera åt Mantua till. Dess återtåg skedde med föga svårighet, emedan -9:de kåren ännu innehade Guidizzolo, hvilket hejdade fiendens framryckande och lade hinder i vägen för en farlig förföljelse. Andra armekåren gjorde deremot stora förluster. Som de österrikiska positionernas center blifvit sprängd genom Cavrianas besättande kl. half 5, måste denna kår afslå anfall, hvilka med hvarje ögonblick blefvo allt farligare, och de allierade fullföljde sin framgång med stor skyndsamhet genom att afskära Vaåleggiovägen och tränga den fiendtliga kåren på sin venstra flygel tillbaka till Monzambano och ändra punkter vid Mincios öfre lopp. Österrikarnes krigsmateriel räddades emellertid derigenom att broar hastigt slogos öfver floden nedanför Volta, och då natten inbröt, voro österrikarne ännu i besittniog af Monzambano, Valeggio och Guidizzolo. Det är utom allt tvifvel att österrikiska armen led stor olägenhet deraf, att den anfölls af fransmännen och piemonhtesarne tre timmar tidigare än österrikarne sjelfva utsatt för sitt anfall. Huru var det väl möjligt, att fransmännen kl. 6 kunde vara färdiga till ett kombineradt anfall mot österrikarne, hvilka, å sin sida, föregående aftonen nätt och jemt hunnit intaga sina positioner? Denna fråga är lätt att besvara. Knappt hann den första österrikiska bataljonen utom Valeggios portar den 23 Juni, förrän man såg en luftballong höja sig i luften från grannsckapet af Monzambano — utan tvifvel en signal för fransmännen i Castiglione. Jag är fullt och fast öfvertygad om, att franske kejsaren om aftonen den 23 hade noggrann kännedom om hvarje österrikisk kårs positioh, och att han vidtog sina förberedelser i enlighet dermed; men att deremot, å andra sidan, österrikiske kejsaren var helt och hållet okunnig om de allierade härarnes styrka och ställning. Detsamma måste dock förutsättas i afseende på alla krigsrörelser på italiensk mark under detta fälttåg. Det stora City-bladet, som i sina ledande artiklar kommenterar de efter hand ingångna detaljberättelserna, yttrar nu, efter meddelandet af brefvet från det österrikiska högqvarteret, bland annat: Vi se hela österrikiska armen rycka ut från Mantua, Verona och Peschiera och intaga de positioner, som dess chefer anvisat den. Derpå rider österrikiske kejsaren, åtföljd af sin lysande stab samt omgifven af sina erkehertigar och de fördrifna storhertigarne af Toscana och Modena, ut från Valeggio, för att öfverse eller leda anfallet, som han utsatt till kl. 9 på morgonen. Kanondunder från svårt artilleri på ringa afstånd når nu med vinden den kejserliga svitens öron, och kejsaren erfar således, att fienden med en brist på artighet, som ej nog kan skarpt fördömas, funnit för godt att börja striden tre timmar före den af honom bestämda tiden. Då han uppnådde Volta, stängde den midt framför honom liggande raden af kullar utsigten för honom till den breda, kuperade dal, der striden redan rasade. Alltefter som timmarne framskrida och pjeserna på detta förfärliga schackbräde röra sig fram och tillbaka, blir det mer och mer tydligt, att de båda kejsarne icke äro jemnstarka i spelet, samt att den österrikiske kejsaren åtminstone är endast en lysande och besvärlig öfverflödsartikel på slagfältet. Napoleor III har jemte sitt öfriga arf adopterat familjtaktiken. Mot denna högt belägna by och detta resliga torn, hvarifrån vär korrespondent åsåg striden, koncentrerade och framkastade franske kejsaren hela sin styrka. Det fanns tappra män till positionens försvar, men dock ei tillräckligt många. Den stora bären hade blifvit spridd på för vidsträckt yta af landet. Man hade intet understöd att påräkn i kampen med fransmännen om nyckeln till positionen. Denna eröfrades, och armen årefs immerfort tillbaka; tills fransmännens oförsynta granater kreverade öfver sjelfve österrikiske kejsarens heliga hufvud. Ru dolfs af Habsburg ättling betedde sig ärofullt i farån och återvände tidt och ofta nästan ensam, för att förnya motståndet. Men han blef icke någon skarp sporre till framryckande. Enhvar ansåg sig förbunden att taga hand om kejsarens säkerhet, och Solferino, Cavriana och Volta skulle sannolikt blifvit bättre försvarade, om han varit borta. Kejsare af den gamla, goda, legitima skolan hafva ingen rättighet att vara med i stora drabbningar. De kunna ingen nytta göra der, men det är nästan säkert, att de göra skada. Frans Josef hade gjort mycket bättre i att stanna qvar i Verona, eller till och med i Wien, än att onödigtvis utsätta sig för förebråelsen att hafva fört sina trupper till ett nederlag. I en annan artikel åter yttrar Times: Hvarföre förlorade österrikarne detta stora slag? Icke derföre att de äro mindre tappra än fransmännen. De äro utan tvifvef icke heller fransmännen underlägsna i disciplin. Deras vis inertie är ståtlig, och de retirera oföränderligen med en modig, orubblig front mot fienden. Hvaråf kommer det sig då, att de, som så hjeltemodigtkunna förlora, icke kunna segra? Emedan olyckligtvis för dem den kunskap, som följer med sin tid, är den som ger makt, men deras kunskap är ej nutidens, utan är föråldrad. De äro ytterst vördnadsbjudande, men stillastående. De styras och ledas af gamla reglor, gamla män och gammal routine. De ha en fiende, som icke frågar för ett öre efter forntiden och som icke håller sig för god att begagna sig af de mest regellösa metoder att vinna en seger. Kejsaren af Österrike bereder sig på att utföra ett utmärkt vackert stycke af Ludvig XIV:s krigskonst. Han verkställer en väl genomtänkt gammalmodig krigslist, i det han går öfver Mincio med hela sin styrka och derefter går tillbaka igen med sina 200,000 man samt bestämmer den uträknade öfverraskningen för fienden till kl. 9 morgonen. Franske kejsaren, som representerar en ungdomliga, regellösa skolan, vägrar på det mest ogentlemannalika sätt att låta öfverraska sig: Begagnande sig af ett nytt och sällsamt hjelpmedel, hvilket ingen ärlig veteran med sina 70 år på nacken skulle vilja samtycka använda, uppsänder han en persön i en luftballong; och på bekostnad af några alnär siden och några kubikfot vätgas inhemtar han alla dessa massors verkliga ställning, hvilka blifvit så vetenskapligt uppställda långt utom hans åsyn, i afsigt att öfverraska honom på den beqväma och lägliga tiden kl. 9 på morgonen: Mannen af sin tid — nittonde århundradets tilltagsne, rörlige, förslagne, ingenting föraktande äfventyrare blir förmedelst detta lilla påhitt herre öfver positionen. Han vet hvad som kommer att hända samt hvarest och huru stark hans fiende är; och medan den tunge, sjelfförnöjde österrikaren kiknar af skratt vid tanken på den efter kons ens reglor uppgjorda öfverraskning, som skall gå af stapeln kl. 9, anfaller han i daggryningen, väljer sjelf sin tid och sin angreppspunkt samt blir herre öfver slagfältet. Österrikarne, som genom aktningsvärda, icke på ringaste sätt af nyhetsmakeri eller förgripelse mot det förflutna besudlade medel kommit ibesittning af en präktig skärpskyttekår, spredo död och fasa bland fransmännen. Desse satte artificiella fördelar mot österrikarnes naturliga, dock ej så, att båda härarne blefvo jemnstarka i skjutvapen. Det fanns dock en annan punkt, hvari samma fördelar stodo de båda nationerna till buds. De österrik bergsboerna begagna ej kanoner på sina söndagsskjutgillen. Men här togo fransmännen försprång, medan österrikarne följde den gamla lunken. Följderna