namn, synes icke vara särdeles väl på sil lats i.ehbok;: der hvarje, nttryck bör, var Korrekt och ha fullt skäl för sig. f För öfrigt råder i bedömandet en särdele; stor ojemnhet, då mindre betydande skalde: ofta omförmälas långt utförligare än de mest framstående. För den händelse att någonsin en ny upp: laga skulle ifrågakomma af detta arbete, och hr B. skulle vara sinnad att med bibehållande af sin plan göra detsamma mera fruktbärande och mindre vilseledande än nu, så blir det i första rummet nödigt för honom att förelaga ett nytt grundligt studium af de förnämste författarne och sedermera, då han sjelf jemfört och pröfvats, bör ban döma. -Han skulle då måhända i mycket kunna ändra sina klassifikationer och karakteristiker; han skall komma till insigt derom, att det icke ges några lösa tillfälligheter inom den andliga utvecklingens icke något plötsligt framträdande, af stora skalder, då all utveckling är betingad af sina orsaker. Men hr B. är påtagligen icke någon kritisk natur; han har icke öga för det egendomliga och särskiljande, han fäster sig mera vid det tillfälliga och yttre än vid det inre och väsentliga, hvarigenom inträffar, att han icke kan uppgifva några verkliga kännetecken på det, som skall särskiljas, och i brist derpå griper till den olyckliga utvägen att begagna sig af tomma fraser. Såsom tillägg till de redan meddelade listorna på fel, oegentligheter och förbiseenden skulle vi säkerligen kunna finna och anföra ett antal sådana, som skulle kunna ge tillräckligt stoff för ännu en artikel på flera spalter. Vi nöja oss med att omnämna några få, som vid ett förnyadt ögnande i boken möta vår blick. Vid anförande af rynskrifterna, såsom de äldsta litterära minnesmärken, glömmer författaren att gifva sina lärjungar den högst väsentliga underrättelsen, att den första och hufvudsakligaste samlingen af runinskrifter är gjord af Göransson i hans Bautil, hvaremot R. Dybecks arbeten i denna väg, som gå ut på att komplettera och beriktiga Bautil, äro omnämnda. Kongl. teatern (s. 38) kallades aldrig natioalteatern utan :operateatern. I sammanhang härmed borde dramatiska teaterns stifdelse ha varit omnämnd. Det är svårt att inse, hvarföre det skulle vara nödigt att i en lärobok för skolungdom uppräkna alla innehafvarne, så väl de fordna, som de nuvarande, af de aderton platserna i svenska akademien; men då en sådan förteckning lemnas, borde den dock vara riktig. Nu upptages såsom förste innehafvare af sjuttonde stolen en rektor Murling, en person, om hvars existens ingen menniska mer än hr B. haft en aning. Deremot är rektor Murberg wäl bekant. Tegnår har aldrig skrifvit någon sång för Wermlands fältjägare (s. 61), men väl för Jemtlands. Bland Lings arbeten (s. 63) borde ej ha varit bortglömda Eddornas sinnebildslära, samt Tirfing och framför allt den dramatiska idyllen Kärleken. Biografiskt lexikon öfver namnkunniga svenska män säges vara nu i det närmaste fullbordadt (s. 80). Det afslöts dock redan för närmare två år sedan. Den nya följden af detsamma har nyss blifvit påbegynt. Wahlström, den noggrannaste och en af de äldste medarbetarne, finnes icke omnämnd. Arbetet borde ha blifvit nämndt i sammanhang. med Palmblad, som var utgifvare och den egentlige upphofsmannen. Rudas Ströfverier på svenska parnassen synas vara hr Bjursten alldeles obekanta, och denue förf., liksom Mellin och K. Kullberg, behandi.S alltför cavalierement. Rudas dödsår är oriktigt uppgifvet 1838, i st. f. 1833. Bland his, oxiske författare äro förgätne Hallenberg, Bruze U45, Ekelund, A. E. Holmberg, hvilken sistnämn. ie väl äfven förtjenat ett rum bland prosatörerna, fullt ut så väl som Engström och Sillen. Bind framstående prosatörer äro för öfrigt förgac Oe: Claes Livija, Pe Lestadius, Palmer, Wingå,dh, N. Arvidsson, L. de Geer m. fl. Bland de dramatiska författarne är uteglömd F. A. Döhlgren, hvars Vermländningarne förvärfvat sig Större popularitet än något annat inhemskt a ramatiskt arbete Om J. E. Rydqvists Heimdal och hans andra kritiska och litterärhistoriska arbeten tyckes författaren icke ha någon aning. Stjernstolpe, som tyckes vara en för herr B. alldeles obekant storhet, är deremot väl ihågkommen af den bildade svenska allmänheten och skall alltid intaga en hedrande plats i hvarje svensk litteraturhistoria, som gör något anspråk på fullständighet. Bland de yngre skalderna har förf. uppräknat en hel hop, men alldeles förbigått Gudmund Silfverstolpe, Sommelius (Beppo), Th. Knös, Wennerberg ms. fl., men har icke glömt Oscar Fredrik. Icke ens såsom öfversättare ha Thomander, Arnell, Hagberg, Loven, Andersson m. fl. befunnits värdiga att nämnas. Men vi tröttna vid detta uppräknande, och utrymmet tryter oss för ett längre fortsättande deraf. Det anförda visar tillräckligt, att författaren, som så förhäfvit sig öfver hr Låenström, trampat i hans fotspår, hvad hafs och bristande korrekthet angår. Vi ha varit kangke mer än tillräckligt utförliga. Men vi upprepa till vår ursäkt hvad vi redan från början antydt, att den sak, som är i fråga, är af vigt för allmänna bildningen. En bok, som uppträder med anspråk att gälla såsom en auktoritet för ungdomen och grundlägga dess första litterära begrepp, tarfvar ett helt annat skärskådande än litterära afhandlingar, som adressera sig till vetenskapsmännen och de högre bildade, som sjelfva med tillbörlig kritik kunna mottaga och begagna hvad dem erbjudes. — Svenska handelns och näringarnes historia under Folkungaätten och Unionstiden af A. W. Ne tre pt ONS frä jon RÅ Kor)