STOCKHOLNAL den 18 Juni Utrikes korrespondens, : Berlin den 12 Juni. En skenbar vändning har inträdt i Preusens politik och afgörandet af de här hållna ådplägningarne bar ryckt så att jag cke mera bör dröja att i största korthet skilra den kris, som herrskade de senare da-l; arne; ty en kris var det. Det vore dårakigt att dölja det; den är också ännu icke ullt slutad, och jag skall måhändgi ett postkriptum kunna meddela huru den för tillället är .slutad. Under de senaste veckorna hade, såsom beå ant är, inom Tyskland en strid blifvit förd om hvad man kallade det prcussiska initiatiret. Meningen med denna officiella polemik känna edra läsare. Detvar fråga om att veta, om Preussen skulle öfverlåta åt förbundsdagens majoritet, bakom hvilken, som bekant, Österrike står, att bestämma tiden, då Preussen bör träda inom skrankorna för Österrike, ja till och med genom observationskårer eller dylika åtgärder provocera kriget med Frankrike. Preussen fordrade i sin ställning såsom stormakt initiativet i förbundet och ledningen af de åtgärder, som skulle vidtagas. Angående det motstånd, som detta af alla preussiska partier understödda anspråk fann, och om de vilkor, under hvilka de andra staterna ville derpå ingå, yttrade jag mig i min skrifvelse af den 31 Maj. Men det bör nu icke förbises att vid denna strid, såsom det brukar gå, såväl i Preussen som i Tyskland några partier, hvilka i densamma deltogo, hade sina hemliga syften. Auhängarne af en ovilkorlig neutralitet gladde sig öfver tvedrägten inom Tyskland och hoppades, att den skulle fortfara och Preussen derigenom alldeles icke komma i tillfälle att göra bruk af sitt initiativ. Skulle de sydtyska staterna gifva efter och medgifva Preussen högsta ledningen, så påräknade man att Preussen skulle utöfva denna ledning på så sätt, att det qvarhöll de andra tyska staterna i neutraliteten och hindrade dem att deltaga i kriget. En diplomat sade: operationen är ganska enkel. Preussen hålles tillbaka af Ryssland och håller sjelf Tyskland tillbaka. Det preussiska programmet var emellertid något annat. Preussen kunde icke och ville icke öfvertaga förpligtelsen att under alla omständigheter uppträda för Österrikes besittningar i Italien; men det var icke heller sinnadt att likgiltigt åse, att det europeiska rättstillståndet endast genom Frankrikes maktspråk och utan Europas bifall förändrades. Prinsenregenten hade i sitt trontal af den 14 Maj öppet förkunsat Preussens beslut att uppträda för det europeiska jemvigtsystemet och det allmänna rättstillståndet. Regeringen yttrade sig alltid i samma anda. Men man trodde mera den franska lögnen, som triumferande förkunnade Preussens neutralitet under alla vilkor, än regeringens upprepade och högtidliga försäkringar. Så länge österrikarne stodo på piemontesiskt område fanns . ingen anledning till Preussens ingripande, icke ens i form af en väpnad bemedling, då Sardinien och dess bundsförvandt väl icke kunde bestridas rättigheten att tillbakavisa Österrikes anfall, detta måtte nu vara rovoceradt eller icke. Men sedan Milano lifvit besatt och Lombardiet, om ock blott tillsvidare, förenadt med Sardinien, så inträder striden i ett annat stadium och Preussens beväpnade medling, i nödfall till och med utan England, framträder i förgrunden. Enligt den mildaste uppfattningen af denna bemedling skulle en uppfordring ställas till Frankrike att förklara sig öfver krigets syfte och ändamål, hvarpå, allt efter svarets beskaftenhet, de reussiska vilkoren för det europeiska rättstillståndets upprätthållande skulle uppställas. Blefve de icke uppfylda och territorialförhållandena i Italien -tvärtemot dessa vilkor förändrade, så borde Preussen och Tyskland utträda ur neutraliteten och taga parti för Österrike: Denna synpunkt blifver ännu tydligare, om man erinrar sig att Minciolinien af betydande! militäriska och politiska auktoriteter erkännes såsom strategiskt vigtig äfven för tyska förbundet. Men är den detta, så är det sjelfklart, att förbundet icke kan afvakta dess fall för att göra detta intresse gälla ide. Stödd härpå och på de ofvan antydda åsigt :1 a, fordrade prinsen-regenten och flera af hans ministrar ett kraftigare och genom mobilisering af åtminstone en del utaf armeån understödt uppträdande. — Till följd häraf uppkom ett slags kris inom regeringens kretsar. Afvaktandets vänner sökte förhindra mobiliseringen eller åtminstone betaga den hvarje utmanande karakter. Det gick till och med öfverdrifna rykten om ministrars afskedsansökningar och afsked. Säkert är, att den 10 och 11 vigtiga rådplägningar höllos och beslut fattades om snar mobilisering af flera armekårer. Den väpnade bemedlingens program är faststält och skall snart framläggas för Österrike och Frankrike. Dermed åsyftas ingalunda att befästa eller återställa Österrikes absolutistiska inflytande i Italien (2), utan dess hufvudsyfte är att bevara den europeiska jemvigten och afvärja en supremati hos Frankrike, som i mörgon kan vid Rhen väcka en tysk fråga, såsom det framskjutit den italienska. Derbyministerens fall har icke föranl!edt mågon ändring i denna preussiska kabinettets utstakade plan, då sedan någon tid denna händelse varit förutsedd, och man anser sig öfvertygad att lord Palmerston i hufvudsaken icke skall kunna gå mycket längre än företrädaren. Under de närmaste dagarne skola således vigtiga åtgärder blifva bekanta. Det var fråga om att ett extra nummer af Preussische Zeitung redan i dag skulle meddela dessa åtgärder, och jag tänkte meddela er dem i ett vostskriptum; men postens afgång mnödgar