STOCKHOLM den 27 Maj. Stämningen i Preussen och det öfriga Tyskland i afsende på kriget och de krigförande makterna. Då det med hvarje dag börjar se alltmer tvifvelaktigt ut, om det skall lyckas lokaliserax kriget i Italien, torde en skildring af den för ögonblicket rådande stämningen i Tyskland, meddelad af Aftonbladets korrespondent i Berlin, icke läsas utan intresse, Vår korrespondent skrifver: Det är i detta ögonblick ingen fägnesam uppgift att lemna upplysningar öfver tilldragelserna. i Tyskland, En sorglig splittring hotar att uppstå, som hvarken kan komma Tyskland eller frihetens allmänna intressen och mellersta Tysklands kulturutveckling till godo, och faran af en sådan splittring inträffar just i det ögonblick då preussiska kamrg Cebatter hafva efterlemnat ett välgöor Intryck och voro egnade att åstadmm AMa en förening mellan Nordoch Sydtyskland. Först ett ord rörande dessa debatter. Andra kammaren har den 12 Maj sysselsatt sig. med finansförslagen i och för händelsen af ett krig; herrehuset den 13. . Under andra kammarens diskussion utmärkte 3Ig Isynnerhet cleputeraden von Vincke. Han förklarade att ett förbund med Frankrike vore omöjligt, gilla de regeringens hittills förda förmedlingspoliti.k och sade sig blott deri vara med henne af olika tanke, att berlinerkabinettet tadlat det österrikiska ultimatum, ty Österrike hade i sjellva verket varit den angripna parten. Med. afseende på regeringens blifvande litik, såg Wincke hennes program deri, att on vore beredd att med sista blodsdroppen försvara Trationens intressen, verka för fredens återställe.nde och gripa till vapen till Österrikes skydd, i händelse den europeiska jemvigten och Österrikes ställning såsom stormakt skulle råka i fara. Detta vore ett tyskt, ett nationelt, ett äkta preussiskt mål. Preussen hade ingen anledning att genast uppträda för Österrike. . SIsterrikes sätt att regera i Italien hade dessutom ingalunda vunnit Tysklands sympatier. Denna synpunkt, liksom motsatserna emellan Österrike och Preussen, framhöll Väncke med stor skärpa. Men han erkände deck, åtminstone Mincioliniens bibehållande såsom ett tyskt och preussiskt intresse. Preussen hade såsom europeisk makt den uppgift att icke tåla, det Österrike försvagades till fördel för Frankrike och Sardinien. Och bekräftade det :sig att Frankrike och Ryssland vore i för:bund, så vore det dubbelt nödvändigt att vara väpnad ända till tänderna. Då måste 1815 års ande uppkallas. . Då måste man söka åstadkomma en allians mellan alla folk af germaniskt: blod. På ett hänförande sätt vidrörde talaren Englands pligter och riktade en uppmaning till den stora, under sjuåriga kriget med oss förbundna nation, hvilken Chathams och Pitts andar skulle omsväfva. Och måste vi kämpa allena, så skulle general Ziethens bundsförvandt, den allsmäktige Guden, icke öfverga oss, och vi skulle draga i striden med Preussefis valspråk: Med Gud för kung och fosterland,, Ett stormande bifall beledsagade dessa vältaliga och entusiastiska ord. Lika med Vincke uttalade sig Simson, f. d. president i Frankffurternationalförsamlingen. Han vidrörde först iPreussens sympatier för Sardinien. Men sedan Sardinien profanerat det heliga målet gemom oheliga medel och kallat främlingar in på Italiens jord, hade det förlorat Tysklands sympatier. Att ett uppträdande emot Österrike icke stode i samband med Preussens tyska pligter, framhölls äfven 1 Simsons tal. Den uteslutande österrikiska ståndpunkten försvarades blott af katolikerna, hvilka emellertid å sin sida medgåfvo att Preussen icke ag kunde gripa in till förmån för Österrike. Den absoluta neutraliteten i neutralitetsprincipens intresse försvarades blott af polska de;puteraden, grefve Czieskowsk . Derförutan var en splittring märkbar i den polska fraktionen, i det att grefve Dzyalinsky afsade sig sin plats såsom deputerad, emedan han icke ville lemna sitt bifall till ett lån, som vore riktadt emo ett land (Frankrike), hvilket under trettio års tid gifvit hans la dsmän bröd. Dessa tre grupper omfatta partimotsatserna i den preussiska andra kammaren, hvarvid ännu blott behöfver fästas uppmärksamhet på deputeraden Arnims förträffliga tal, som isynnerhet afsåg en beväpnad bemedling, den snara mobiliseringen af en del af armån eller hela armen, med andra ord Tysklands militära besättande, med hvilken tillika skulle förenas de tyska gränsernas besättande till skydd emot yttre fiender, såsom ett medel att skänka den preussiska mediationen vigt. Regeringens politik såsom afvaktande gillades i den förhoppning att Preussen i rättaögonblieket och för de angifna ändamålen skulle taga del i kriget. Förslagen blefvo derpå enstämmigt antagna och derigenom en kredit, i det hela belöpande sig till 50 mill., beviljad. Samma utgång hade dagen derpå diskussionen i herrehuset, blott med den skilna att här deltagandet för Österrike ännu mindre återhållsamt, sinnesstämningen mot Frankrike ännu mera skarpt uttalade sig. Utaf alla talare i herrehuset betecknades såsom en pligt för Preussen att i nödfall äfven med vapen i hand uppträda för 1815 års fördrao. MNemntralite