Det var vackra tankar, Gädda! Och vi skall dyka så litt om litt och inte för häftigt gripa verket an... Men nu har jag en sak, som jag vill anförtro dej. Det der tolftalet, du, vill inte bli mej passerligt. Jag har fått en. baktanke om den meningen.n Hvad menar du med det, lots-far? Nog får jag ofta baktankar både i ett och annat, men idu tärker dej alltid så väl före från begynningen, att jag inte begriper hur du kan komma efter med -någomn: sorts glömmegods... Det är nu visst någon misstagelse? Du får välse, min kära Gädda, att du inte bör vara så stormodig öfver: mej...: Det är på detta här sättet aut jag kommit att fundera öfver, att då jag sjeltver har tolf riksdäler i pension af svenska kronan, så skulle det inte passa att han, som blir vår pensionstagare, skulle ha precist samma summa. Det begriper jag inte lefvande ordet af — nej gu gör jag intel Tänk dej, om han inte hölle riktigt tyst, utan det blefve kändt, så kunde det ju se ut som om jag på något sätt försmädade kronan för den orsaks skull att hon inte gett Mer till en lotsålderman, som slitit ut sin kropp i hennes tjenst. Nå, det kunde kronan så ganske godt och förtjent tåla vid, menar jag! Jag skulle inte ta mej någon vidare sorg af det, om det kom in i Göteborgs handelsoch sjöfarts-aviser. För der fins nog karlar som--kan -skrifva ett ord eller två i sin tid. Herran Gud bevare oss från slikt! sade lots-far andäktigt, Den dag det kunde sägas i tal, skrift eller tryckespråk att jag näskastat majestätet, ville jag inte gå ofvan jord, och ännu mindre ville jag att de sa det, sedar jag låg under den. Något-skrikande i sådan: ting nöttlar till Intet. Kronan har många att löna och pensionera, och värre än för mej,