angår den svenske undersåtens rättigheter oci förhållande till samhället. Man må smeka si; så mycket man behagar. med föreställningei om vigten af rådgifvarnes ansvarighet, son redan genom det kraftlösa i föreskrifterna on dess tillämpning tillräckligt visat sig vara et skuggspel; regeringsformens ordalydelse on konungens rätt att allena besluta, att efte behag antaga och afskeda sina rådgifvare lika som alla de högsta civila och militära embets cheferna, och att ej behöfva göra annat af seende än honom godt synes på ständers an mälan om mindre nitiske eller mindre skick lige rådgifvares entledigande, talar här till räckligt. Må man dock icke tro, då vi åberopa desse för nationens sjelfkänsla såsom ett fritt folk missljudande bestämmelser i vår statsskick att vi derföre anse den regeringsform, som 1809 års lagstiftare gifvit oss, värdelös. Långt derifrån! Om vi. anse regeringens obegränsade makt inom sin befogenhetssfer, och saknaden af alla direkta inskränkningar eller kontroller från folkets sida: emot godtycket, böra framhållas obeslöjadt af alla fördomar om det skenbara värdet af det snömos, som kan tillredas vid riksrätter eller med tillbjelp af den så kallade hundrasjuan.), så sker detta på detman måtte lägga så mycket mera vigt på, eller rättare vara så mycket mera rädd om det hufvudsakliga, kanske det enda, men: derföre också mycket dyrbarare värnet för nationens rättigheter — -ett värn, hvars svaghet man mången gång haft tillfälle att vitsorda med erfarenheten af maktens förmåga att disponera öfver det förstärkta statsutskot tet, men ett värn, hvilket svenska folket bör så mycket noggrannare ombhulda, likasom ett älskadt, men ännu svagt och sjukligt barn omhuldas af sin moder, som hoppas att deri få se hela sin framtids tillit. Det är den -rättighet, som rikets ständer enligt grundlag ega att bestämma om statens utgifter och de bördor, som nationen i följd deraf bör sig åtaga. Svenska folkets urgamla rätt att. sig beskatta — heter det i grundlagen — utöfvas af rikets ständer allena vid allmän riksdag. Det kan väl icke behöfvas någon särskild utredning för att visa, af huru stor vigt det är för nationen, att genom rikets ständer ega denna: återhållande makt under en styrelseform, der regeringen är så obehindrad af alla direkta kontroller och derföre ofta skall finna sig frestad att anlita folkets tillgångar för än det ena, än det andra förslaget, som den omfattar med förkärlek. Enhvar kan då sjelf begripa, hvarthän det skall leda, om representationen blir sådan — hvartill det redan är på god väg — att äfven denna makt helt och -hållet kan af regeringen disponeras. Men detta sednare skulle blifva förderfligt ej blott för folket, utan till slutet kanske lika mycket för regeringen sjelf. Har icke erfarenbeten visat, huru ansökningar näst före hvarje riksdag inströmma till konungen från alla klasser af statens löntagare, med begäran antingen om löneförhöjningar eller verkställande af projekter, hvaraf den ena eller andra klassen skall draga fördel eller hemta inflytande och betydenhet? För konungen, hvars sanna intresse bör vara att folket ej blir för mycket betungadt, kan det då vara rätt godt att emot dessa aldrig hvilande anspråk — ty när skulle löntagareintresset blifva fullt -mättadt ) — ega en hållhake uti den svårighet, som kan möta hos ständerna. Likaså är det begripligt, att uti denna stänlernas dispositionsrätt öfver de allmänna anlagen kan ligga en visserligen indirekt och cke lätt tillämplig, men i ett och annat likväl långt ifrån kraftlös motvigt mot fortfaande missbruk af sjelfva regeringsmakten. Jen utgör åtminstone en alltid lefvande påninnelse att ej spänna bågen allt för högt. Men låtom oss närmare granska beskaffenheen af denna motvigt. Det är kändt, att både riddarhusets och oresteståndets majoriteter disponeras af hofvet ler regeringen uti alla de anslagsfrågor, vilka den anstränger sig att genomdrifva. Vid alla sådana fall, uti hvilka nationen har skäl att önska ett band på regeringen genom iterhåll i dessa frågor, beror det således dervå, först att pluraliteterna i borgareoch sondestånden visa sig mindre följsamma och ätthandterliga än riddarhusoch prestmajorieterna, och sedan att äfven en eller annan jelfständig röst inom det förstärkta statsutkottet skall finnas bland dessa båda stånds edamöter. Men denna möjlighet anse vi till let yttersta äfventyrad genom en valordning, om genom röstberäkning efter skattebelopp kall tillerkänna de rikare borgarne och husgarne i Stockholm många gånger större be ogenhet att tillsätta riksdagsman, än åt de frige, hvilka öfverhufvud taget kunna vara ika arbetsamma, lika sedliga, i sina förbinlelsers uppfyllanden lika hederliga och följktligen i alla borgerliga hänseenden ej blott ika oförvitliga, utan äfven lika aktningsoch redervärda samhällsmedlemmar, fastän de icke, följd af -födselns, slumpens eller konjunkurernas tärningskast erhållit ett så stort kaital att disponera. )107.5 i regeringsformen, som säger, att om tre stånd finna att en eller flere rådgifvare i sina mått och steg icke iakttaga rikets sannskyldiga nytta eller ådagalagt brist på nit, skicklighet och drift, så kan anmälan ske-hos konungen, som då derpå gör — hvad afseende han behagar! ) Må ingen häraf draga den slutsatsen, att. vi anse embetsmännen i Sverge hafva varit för högt aflönade. Men det ligger i sakens natur, att staten SET: KO PIR IOC SR LA elit AT NR ER er TS