STOCKHOLM den 19 Maj. Engelskt omdöme om det italienska befrielsekriget. Engelska tidningen Economist har nyligeni en serie artiklar betraktat den stora krigsfrågan från engelsk synpunkt och dervid kommit till helt andra resultater än Times. Efter att ba ådagalagt huru England måste iakttaga en sträng och vaksam, men ingalunda sysslolös neutralitet, yttrar bladet sig om 1815 års traktater på följande sätt: Vi förklara utan tvekan, att Wienertraktaten, sedan den väl en gång, som nu skett, blifvit bruten, aldrig mer kan upprätthållas. Den har visat sig omöjlig såsom en uppgörelse, afsedd att ega bestånd, och har derjemte utgjort ett hinder för Italiens lägn, en ouppbörlig anledning till europeiskt split. Antingen nu de båda stridande parterna tröttna, eller Frankrike vunne en bestämd fördel och ville, oförhindradt af neutrala makter, upprätta ett franskt konungarike i Italien — eller Österrike skulle, genom Ludvig Napoleons död eller någon annan tillfällighet, få öfverhanden och återställa det gamla österrikiska systemet i Italien, eller ett annat ännu mera direkt tyranni — i hvilketdera fallet som helst borde England, om möjligt i förening med mäktiga bundsförvandter, med kraft lägga sig emellan och vägra sin sanktion till hvarje åtgärd, som skulle återställa det gamla, osunda systemet af främmande intervention i Italien. De territorialbestämningar, — yttrar tidningen i en annan artikel — som år 1815 gjordes med afseende på en speciel fara, af en sådan omfattning, att den nedtystade alla andra betänkligheter, voro just af detta skäl foster af en kortsynt politik och en djup orättvisa. De trampade: konstitutionella rättigheter och nationella känslor under fötterna, och de tvistefrön, som de i följd häraf innehöllo, ha aldrig upphört att hota Europas lugn. De traktater, på hvilka dessa territorialbestämninar grundades, hade blifvit af England gilndö; att ej säga dikterade; och vårt opolitiska handlingssätt. och usla eftergifter vid denna-tid ha alltsedan dess hållit våra händer bundna. Men nu har den makt, som vi så ovisligen installerade i besittningen af norra Italien, och den makt, af fruktan för hvilker4 vi inleddes i detta misstag, båda förenat ig i upphäfvandet af dessa traktater, och vij ha således ännu en gång fria händer. Wi ha full frihet att förgäta det förflutna sch använda vår oförbindrade kraft till beredandet af någonting rättvisare; lyckligare och riera beståndande för framtiden — och att dervid på samma. gång se våra egna intressen och vår egen ära tillgodo. Det påstående, som tvenne af våra mest inflytelserika tidningar gjort, att hela detta krig gjorts upp af I.udvig Napoleon utan det ringaste skäl och e.ndast för sina egna mörka framtidsplaner, är helt enkelt en osanning. Det är visst möjligt och sannolikt, att han kan hysa dylika planer, men alldeles oberoende af sådana har kriget tillräckligt med orsaker och . motiver för. att ha gjort det oundvikligt. Italiens förhållanden voro i och för sig ensamt tillräckliga att föranleda krigets utbrott inom en föga aflägsen framtid, och allt hvad Ludvig Napoleon gjort har varit att; påskynda kampen emellan Österrike och Sardinien samt gifva sistnämnde makt ett. godt tillfälle äfvensom en god utsigt till kr talien har i århundraden utgjort Europas tvisteäpple likasom dess slagfält. Så får det ej längre vara. Vi måste bestämdt vägra att taga del i någon uppgörelse, som icke är)naturlig, rättvis och kan bibehålla sig, emedan hvarje annan endast är en kort vapenhvila. Visst är, att Italienaldrig kan bli lugnt så länge främlingar regera eller försöka regera någon del af landet. Österrikes välde öfver ICombardiet och Venedig måste derföre upphöra för alltid. En enkel suveränitet skulle man kunna medgifva; men bäst vore att äfven lemna en sådan åsido. Låt Österrikes italienska provinser åtaga sig en billig andel af den gemensamma skulden, och derpå erhålla ett verkligt och fullständigt oberoende. Detta är den första punkten, Den andra är, att de öfriga staterna lemnas på egen hand, att sjelfva välja sig styrelser och bestämma sin ömsesidiga ställning. Hvarje försök till sen tvungen amalgamation skall vara ett olyckligt misstag. Låt Lombardiet, om det så önskar, ingå förening med Sardinien. Låt hertigdömena förena sig med Toscana, om de så vilja... Låt Venedig bli republikanskt, Neapel monarkiskt, Florenz hertigligt, allt efter deras egna tycken. Hvad som intresserar Europa i denna fråga är blott att ett sådant statsförbund må bildas, som kan sätta Italien istånd att för framtiden såsom ett helt upprätthålla sitt oberoende. Sedan Österrike blifvit slåget, eller sedan Frankrike och Österrike båda hunnit blifva utarmade eller trötta vid en jemnt vägande och resultatlös kamp, må då de öfriga europeiska makterna med England i spetsen mellankommas: till: vinnande at här-angifna stora och rättvisa syften. Österrike är för närvarande i sjelfva verket det enda allvarsamma hindret deremot. I sin tredje artikel anställer Economist följande betraktelser öfver de smärre italienska staterna och deras beherrskare, äfvensom öfver den allmänna karakteren af den italienska revolutionen. De italienska folkens förhållande under den af det nu började kriget väckta agitation har i hög grad lifvat förhoppningarne hos frihetens verkliga vänner, Så många och så