tal bland de valberättigade att vid en blif vande votering sluta sig till personligheten företrädesrätt än till. penningens. Det är nog också vissheten härom som för anledt den envishet; hvarmed förfäktarne a: penningens öfvervigt hittills begagnat alla ut vägar för att hindra en omröstning efter de voterandes antal om sjelfva valordningen. Men fastän en sådan omröstning numera icke lär. kunna bindras, åtminstone i bredd med er omröstning efter skatt, så anse .vi det dock vara skäl att närmare vidröra några ännu icke tillräckligt belysta delar af den-i öfverskriften framställda. frågan: Hvarföre vi icke vilja att penningen skall tillsätta riksdagsmän. De som närvarit vid de valberättigades sammanträden inför magistraten och hört de farhågor,som några anhängare af förmögenhetsgrunden .för.. röstberäkningen visat för. hvad de kallat massans öfvermakt, och de fördömelser, som de uttalat öfver komitebetänkandet, hvari den personliga omröstningsrättenförordades, torde äfven erinra sig en uppmaning, som vid särskilda tillfällen blifvit till dem framstäld, att nyssnämde herrar, i stället att blott begagna allmänna klatschord vid sitt fördömande, måtte låta församlingen veta, hvad de egentligen frukta såsom påföljd, i händelse en lika rösträtt bland de valberättigade blefve antagen. Denna uppmaning har dock hittills varit fruktlös. Icke. heller ifrån den delen af pressen, som förfäktat skatteröstningen, har kunnat erhållas en sådan närmare framställning af skäl isak. Allmänna tänkesättet må. döma om värdigheten i detta förfaringssätt hos samma personer, som anlitat alla beneficia juris för att utspinna formfrågan i oändlighet, för att åstadkomma tidsutdrägt och svårigheter för en votering om hufvudfrågan. När de valberättigade . en gång hade sammanträdt gemensamt efter behörig kallelse, valt en komite, och denna uttalat sig öfver hufvudsaken, tyckes dock det första åliggandet hos dem, som satte sig emot den lika rösträtten, hafva varit att upptaga till granskning och söka vederlägga de skäl, som komiterade anfört för denna lika rösträtt, samt sjelfve bevisa samhällsnyttan af. penningens öfvermakt. Undvikandet af hufvudsakens vidrörande har också haft den påföljd, som kunde förutses; .många bland. anhängarne af den lika rösträtten hafva derigenom kanskeorätt kommit att misstänka, att penningeröstningens anhängare ansett öfverflödigt att andraga skäl, emedan de räknat på sin styrka, om de kunde-:genom de vidtagna manövrerna slutligen tilltvinga sig att få rösta om valordningen efter skattebelopp. Det kan dock icke vara lyckligt, att frågan lemnas på denna punkt, under ett så spändt förhållande mellan de olika meningarna. Äfven makter, som äro i-begrepp att draga till strids mot hvarandra med sina härar, eller individer som gå till envigeskamp, pläga ju, innan de draga svärdet, komma till förklaring, för att åtminstone rätt få veta hvarom de tvista; och man har sett sådana förklaringar förebygga mycket ondt, ja stundom leda till en slutlig öfverenskommelse. Af denna anledning bör det icke kunna leda till. annat än ett godt ändamål, att.framlägga ännu några skäl för vår åsigt, utöfver de förut framställda. Vi vilja icke länge uppehålla oss vid, men måste dock i förbigående påpeka, huru föga den gällande grundlagens ord, attrikets ständer äro svenska folkets representanter, uppfyllas, om riksdagsmännen företrädesvis skola vara de rikas representanter. Sverges historia har långt för detta uttala sin dom öfver de fordna så kallade herredagarne; men hvad innefattar väl den yrkade förmånen för de rikare, att genom ett orättvist stadgande kunna öfverflygla mindre bemedlade; men enligt grundlagen valberättigade medborgare, annat än ett försök att i moderniserad kostym få återinföra dessa utdömda herredagar? Har man glömt, att: det i följd af historiens vittnesbörd gäller såsom en af de hufvudsakliga regentförtjenster; hvarigenom Gustaf Wasas namn öfvergått med ett tacksamt minne till efterverlden, att han inkallade allmogen till deltagande uti riksdagarne till motvigt der mot herrarna? Och så vidt vi kunna fatta den historiska traditionen, så var vid detta inkallande icke fråga om val: efter skattebelopp, utan endast efter person. Men vi hafva, såsom förut är sagdt, blott velat påpeka hvad grundlagen förstår med representanter; det egentliga ändamålet med denna framställning är att mera specielt undersöka de praktiska resultater, hvartillde olika valsätten skola leda. 1809 års regeringsform har nu sålänge varit i utöfning, attillusionerna om beskaffenheten af det parlamentariska lifvet haft god tid att skingras. Också är väl numera ingen okunnig derom, att konungamakten i detta land i alla sina positiva befogenheter är i det allra närmaste enväldig. Vi underkänna ingalunda den moraliska vigten af det helsosamma återhåll, som kan ligga i det allmänna -tänkesättets genom en fri press möjliga inflytande; men det står dock fast, att med undantag af rättigheten till. förändring af de: lagar, som -angå förhållandena. emellan de enskilda -samhällsmed!lemmarne inbördes eller den. så kallade privaträtten samt den egentliga brottmålslagstiftningen och kyrkolagen, så kan den kungliga viljan, biträdd af en kontrasignant, som regenten sjelf efter behag eger välja, oberoende af ständerna och folket ej blott förordna efter sitt tycke om det som angår cstatang allmänna förhållanden