bädden en kyla genom märg och ben. Och då han kastade ögonen på den lutande dörrstenen, fruktade han att den skulle störta ned och instänga honom lefvande i denna graf, der hans röst skulle bortdö ohörd och ingen menniska komma honom till hjelp. Detta var omöjligt! Han måste åter ut och speja. Ragnar kunde ej öfvergitva honom ... Men Ragnar var ej beroende af sig sjelf nu... Och på vattnet sågs ej minsta skymt af båt, hördes ej minsta ljud af ärslag, Och den helt lilla vinflaskan hade han tanklöst druckit ur mer än till hälften och ätit upp mer än hälften af skorporna. Någon middag — sådan den kunnat fås på båten — hade han ej förtärt, ty oron och tröttheten förtogo behofvet af föda. Men nu, då han visste sig icke kunna erhålla någon, tyckte han sig redan känna hungerns qval komma att öka de andra, Och om någon fiskarebåt blefve synlig — genom inbillningens spegelglas varsnade han den redan — bäfvade ban och ansåg sig omöjligt hafva mod att göra sig hörd eller begära hjelp, ty om han än litade på att ej blifva igenkänd, så kunde han desto värre ej redogöra hvarföre han befann sig på denna plats och i denna belägenhet. Så småningom nalkades den djupare, den mera mystiska delen af natten, Han hade satt sig på en af det rödslipade skärets nedra hällar och blickade i slö tanklöshet utåt vattnet, der knappt en fisks sprittande fenslag afbröt tystnaden. Blott då och då sväfvade-en orolig sjöfågel. genom, ryn:den och uppgaf sitt vemodiga skri, besvaradt af en lika vaken vän. Vattnet, -på hvilket Holt höll sina ögon föstade, var så lugnt att hvarje bild deri kunde upptagas; och då han såg sin egen, ryste han