ETT KÖPMANSHUS I SKÄRGÅRDEN?). ROMAN EMIL!E CARLEN. Föga är det värdt för någon att vilja genomtränga den undransvärda maskering, som tiden och lidandet åstadkomma på en man, hvilken under åtta å nio månader trampat de långa fjällryggarne och — lefvande-ensam i evig ångest att blifva upptäckt, släpande sig igenom sjukdom, svält, köld och hetta — icke vågat nalkas hvarken stad seller. hamn, utan endast någon gång gömt sitt hufvud under den enstaka kojans torftiga tak. Lägg härtill att denne man oupphörligt förtäres af en törst mera brinnande, mera till vanvett drifvande än den materiella törsten — passionens törst, ökad genom den eld, som hämndens outsläckliga qval dag från dag ingjuter, så att törsten till slut upptorkar hvarje blodsdroppe i ådrorna, utan att ändå döda annorlunda än, för några timmar, då den utmattade kroppen efter naturens ordning hemtar ihop spillrorna af sina krafter, tills drömmen eller uppvaknandet förrädiskt framgycklar tusen skiftninar af tillfredsstäld hämd och tusen lycksaiga skiftningar i den olycksaliga kärlek, som utgör hans eviga sällskap ...... Och ur denna heta rusande domning vaknar han åter upp till verklighetens isande och förlamande frossa... Hvilken hvila! Återse en menniska efter en nio månaders sådan skärseld, och ingen maskering, hur. väl den är anbragt, skall kunna frambringa fullständigare förändring, helst då dertill fogas den mörka peruken, det långa, ovårdade och ) Se A.B. n:is 1—47, 49 —58, 61—81, 83—100, 102, 105 och 107—113.