Skall du måhända lära dig att med afsky tänka på hohom, som under denna natts sönderslitande timmar oupphörligt ropat dig och kallat dig till hjelp att bära lidandet? Har du förstått det -— en blödsskuld... en blodsskuld! ; Hvad är det värdt att tusen sådana skrän återljuda för mitt öra! Jag vet det ju för väl... Nå, skulle jag låta fegt mörda både mig och de andra? Skulle den, som förde kronans båt, lägga armarne i kors och i-ro se-på att den sänktes af de vilda upprorsmakarne? Nej, det hjelper icke — denna syn skall ändock förfölja mig alltid... Majken, min Majken, får din Gudmar väl någonsin mera luta sin brännande panna mot ditt trofasta bröst? ; Jag ville önska att någon menniska gjorde detsamma mot mig som jag var tvungen att öra mot stormannen Olagus! z Och solen går upp i dag liksom alla andra dagar; joch hon lyser in just i denna kajuta som bevittnat så många timmars hård ue Älskade Majken...... (Tvänne stora tårar hade fallit öfver detta nämn, som han förgäfves ropat) . 4 Och Majkens tårar strömmade oupphörligt, blodet rusade med: en okänd eld: i ådrofna. Det: var nu .hon -som! ropade: hans namn; Hon hede velat hafva tagit hans hufvud och lagt det intill det hjerta, som nu kände sig mäktigt att älska med ei mångdubblad kärlek. ; Min Gudmar, min Gudmar, din Majken har varit oädel och hård emot dig. Och du; huru mycket har ej du älskat henne och gjort för henne, fär hon misskände dig... Ja, det ärett: barbariskt yrke, detta kustuppsyningsmannens! Ochför: min skull underkastade han sig det; utan-att någonsin med ett enda ord