ETT KÖPMANSHUS I SKÄRGÅRDEN). ROMAN Ar ENMILIE CARLEN Omkring en timma tillbragte jaktens unge befälhafvare i grubblerier; och om den lilla kajutans väggar kunnat omsqvallra dem, så hade man fått veta att, trots den spänning, hvaruti tjenstaffären försatt honom, mer än hältten af tankarne rymde bort till den väna mön, som så mängen bång suttit här på soffan bredvid honom. Allt emellanåt fattades han af begäret att återtaga brefvet och utgjuta det oroliga. svallet af bäde tankar och känslor, men han qväfde ånyo detta begär, ty han fann att det skulle ännu mer hafva uppveknat dessa känslor, hvilka redan antogo form och färg af en blödig smärta. Sådant kunde väl tillhöra, men icke anstå en stund sådan som denna. Snart spändes också själens ochkroppens nerver för handlingens lif. Sven Dillhufvud inträdde med den rapporten att en liten snipa med tre karlar, en i aktern och de andra. vid årorna, hade kommit i sigte. FN Gudmar ilade upp till sin förra observationsplats. ; Och nu hvilade hans kikare på det nya föremålet. .Genom dess förträffliga glas såg han — alltjemit utan att sjelf vara sedd — huru snipan på-ett högst eget och misstänkt sätt manövrerade, liksom hon alls icke varit angelägen att låta påskina någon närmare bekantskap.med Anddraken, men det oaktadt ) Se A. RB. niis 1—47,49—5; SS 100, 102, 105 och 107—109 BrttsB1783-100-199;