Evarför strider man i Italion? I. Äfven i Kyrkostaten ha österrikarne genom ockupationen.af.Bologna och Ancona utöfvat ett ötvervägande inflytande, öch fransmännen erkänna sjelfva, att fastän de materielt herrskat i Rom, är det österrikiska inspirationer, som bestämt styrelsens handlingar. Och likväl finnas från de förflutna årtiondena talrika vittnesbörd derom, att den påfliga regeringen sökt på allt sätt undandraga sig det österrikiska inflytandet och betaga österrikarne alla förevändningar att inblanda sig i Kyrkostatens angelägenheter. Så som förhållandena nu utvecklat sig har emellertid resultatet blifvit, att i Kyrkostaten, lika litet som i Toscana den italienska regeringens sjelfständighet och suveränitet förblifvit hvad som genom 1814 och 1815 års traktater åsyftades. De italienska stater åter, som sökt bevara sitt oberoende och följaktligen icke kunnat vara. Österrikes vänner, ba fått denna makt till öppen eller bemlig fiende, och ha måst oupphörligen afböja och motstå dess försök, att äfven öfver dem tillvälla sig ett inflytande. Detta har varit Piemonts öde, icke blott under de sista tio åren, men alltsedan 1815. En oafbruten strid har utgjort vilkoret för dess oberoende. Denna stat har till följd deraf måst hålla sig i en ständig försvarsställning, hvilken ofta fått sken af att vara hotande och angripandes Den ytterliga bitterhet, som egt rum mellan de båda staterna under de senare åren, daterar sig egentligen från den af österrikiska regeringen 1853 lagda traktatstridiga seqvestern på de i Sardinien naturaliserade lombardiska flyktingarnes egendom. Men den hätskbet, som till följd af denna och andra omständigheter gifvit sig luft, har likväl städse haft sin rot uti den fientliga ställning mellan de båda makterna, hvilken är en oundviklig följd at Piemonts bemödanden att bevara sitt oberoende och af den afvoghet och farhåga, med hvilken Österrike måste betrakta Piemonts fria institutioner, sen. farhåga, som grefve Buol så oförbehållsamt uttryckt i en af sina depescher, der det heter, att: Piemont intager en angripande ställning redan genom sina fria institutioner. genom den der rådande anda, genom sitt sjelfständighetsproselytmakeri, genom sin tribun, genom återljudet af de derstädes förda diskussiohernar. Betraktar man i deras sammanhang dessa förhållanden, så finner man lätt hvar bifvads grunden till de italienska förvecklingarne är att söka. Det är i den oförenlighet som eger rum .mellar: den. österrikiska politiken och ett verkligt oberoende för de öfriga italienska sta terna, i det österrikiska inflytandets oupphörliga sträfvande att undertrycka dessa staters naturliga intressen. Öfverallt och under alla möjliga former har man stött på ett österrikiskt intresse, som hämmande trädt i vägen för Italiens naturliga utveckling, inskränkt staternas oberoende, stört förhållandena emellan de olika regeringarne och alstrat en ställ ning, som icke lemnat något annat alternativ än en afsägelse af alla nationalitetsoch suveränitetsrättigheter, eller ock en fortfarande vådlig fientlighet; en oupphörlig utsträckning af den utländska absolutismen, eller ständigt hotande revolutionsutbrott. De, som följt med den sednare tidens politiska tilldragelser, erinra sig också, att dessa förhållanden och. denna ställning ofta tillförene varit föremål för offentlig diskussion och till och med för diplomatiska förhandlingar Sålunda gjorde grefve Cavour vid pariserkongressen, der han fått tillträde såsom Sardiniens: fullmäktig, en utförlig framställning rörande ställningen i Italien och föranledde till och med några resolutioner, mot hvilka likväl Österrike protesterade och hvilka också allt hittills blifvit utan någon annan påföljd än de--engelska och franska regeringarnes fruktlösa föreställningar hos neapolitanska hofvet, Österrike, som otvifvelaktigt ansett sig icke hafva något annat val än att antingen helt och hållet uppgifva sin ställning i Italien. eller ock genom fullföljandet af den politik. vi här skildrat, söka stärka och befästa densamma, har ännu mindre kunnat förmås till nägra eftergifter, egnade att förebygga der mma lösning af den italienska frågen. som eller sednare måste inträffa. Varnande röster ha likväl icke saknats. Högst raärklig är i detta hänseende deu depesch, genom hvil ken lord Palmerston i November månad 184t uppmanade Österrike att i Lombärdiet upprätta en nationel styrelse under presidium at en erkehertig. Den engelske statsmannen. som redan då tycktes förvissad om den utgång det franska presidentvalet skulle erhålla. bäntyder profetiskt på de följder detta skullc medföra i afseende på Frankrikes yttre politik och han förutsäger på det noggrannaste de händelser, dem vi nu, elfva år senare, börjat bevittna. Vigtiga förändringar,, yttrade han, -kunna inrträffa i Frankrike. Det val, som i nästa månad kommer att försiggå (vaJet till republikens president), kan der lägga makten i helt andra personers händer. Med andra personer kan äfven inträda en annan politik. I arf gångna politiska grundsatser, i ning med ett bestämdare uppträdande i -den: yttre politiken, kunna komma att tjena anska regeringen till rättesnöre. Nationalkänslan, för närvarande tillgifven freden, kan lätteligen vändas i en motsatt riktning, och äran, såsom det skall heta i Frankrike, att befria Italien från österrikiska herraväldet, kan förmå Frankrike att göra stora uppoffringar och stora ansträngningar. Frankrike skall. icke länge behöfva sakna anMIR RNE UNTEN EET ASTANA ERE Vr Ja