Man har under det tredjedels år, fullt aflsc spänning och oro, som föregått krigsutbrottet, I tt haft ett nytt tillfälle att iakttaga, huru vår tid är en motsatsernas tid. Aldrig har man varit så lysten efter nya stora h ndelser och aldrig har man på samma gång varit så rädd för hvarje större händelse, hvarje plötslig och genomgripande förändring. Man känner allmänt, att den närvarande politiska ställningen i Europa icke är hållbar, men man bäfvar äfven tillbaka för allt, som kan innebära ett nytt uppslag. Den stora frågan om krig eller fred har knappt någonstädes blifvit uppfattad ur högre politisk och moralisk synpunth, utan olika bedömd efter dess förhålanden till:det ena eller andra materiella intresset för ögonblicket. Det vill af mycket sådant synas, som skulle det vara sannt, att de materiella intressena i vår tid äro de,som dominera alla andra, och som hvila och stillhet vore det vigtigaste behofvet för den politiska andan; men å andra sidan stå der sådana vigtiga frågor, hvilka på ett eller annat sätt måste lösas, och hvilka icke kunna lösas i all sämja, vänskap och fredlighet. Det är den stora vigt, som en mängd nya materiella intressen i vår tid erbållit och den större ifver, hvarmed deras målsmän nu förmå att begagna det offentliga ordet till deras gagn och skydd, som underhåller den föreställningen, att vårt tidehvarf skulle vara så genommaterialistiskt. En utländsk tidskrift anmärker med rätta det besynnerliga deri, att man midt under de största skakningar och märkliga fakta ännu alltjemt får höra talas om vår tids poesilöshet och torrhet i jemförelse med förgångna tiders färgrika och storartade händelser. Revolution i halfva verlden; krig i Europa och Orienten; upptäckter i aflägsna länder; uppkomsten af en ny besynnerlig religion, som har dragit anhängare från alla protestantiska länder från sina hem till den nya verldens öknar; den gamla katolicismens försök att föryngra sig genom den djupaste mystik; de stora muhamedanska försöken mot den europeiska civilisationens öfvermakt; vidunderliga företeelser i industrielt och tekniskt hänseende, genomskärandet af väldiga bergmassor. oceanens botten gjord till väg för menniskans ord och tankar, under det naturen på samma gång visat sin vilda makt uti jordbäfningar. öfversvämningar och förfärliga sjukdomar; underlig omskiftning i menniskors öde, dristigheten krönt med större, mera sagolik lycka än riddaretiden förmår att uppvisa; den civiliserade verdens allianssystem förändrad på ett sätt, som man förut haft svårt att tänka sig, och krig inledda, om hvilka man kort förut icke kunnat drömma, liksom ingen kan ana den utgång de skola erhålla — allt detta : förekommer icke mennniskorna att vara riktigt poetiskt, derföre att man samtidigt känt de personliga lifsförhållandena tryckta af de prosaiska bekymmer, som oundgängligen följa med. Liksom om forntiden någonsin var fri från sådant! Liksom om bjeltarne och hjeltinnorna, om hvilka man läser i krönikan och historien, icke voro några få bland millioner. de få, som lefde stort, fröjdades stort, straffades stort. Men vår tid är just derigenom betydande och innehållsrik, att händelsernas material icke kommer så rått och oförärbetadt öfver menniskorna. Den allmänna blicken är skärpt, händelserna äro mera genomskådliga, man genomforskar allt hvad som sker, de ledande personligheterna stå dramatiskt på scenen och man väntar alltjemt att. det menskliga dramats lag skola komma i användning på dem. aktadt all den öfverraskning och spänning händelserna kunna innebära, oaktadt all den förvirring och oroliga väntan, som postoch telegrafunderrättelserna dagligen kunna framkalla, oaktadt det beroende, hvari man känner sig i förhållande till en person och hans outgrundliga vilja, står denne dock såsom en skuldbelastad man, hvars öde är sammanväfd: af hans förgångna lif, hans omgifningar, de lefvande kratterna hos hans folk och de lefvande krafterna hos andra folk, med hvilka kan kommer i kollision. Den sjette stormakten?, som en af hans förtrogne nyligen omtalade, är de folkmedvetandets, nationalinstinkternas fina trådar, som öfverallt och från alla sidor löpa tillsammans omkring honom och de andra, under det telegraftrådarne i alla riktningar gå genom luft, jord och vatten och bringa ögonblickliga budskap om ho nom och de andra, så att dramat oupphörligt spelas för fullt hus, i hela verldens personliga närvaro. Att det är så, finner man kanske så naturligt och hvardagligt, att det nästa är trivialt att erinra derom; men man måste dock ihågkomma hvad som fordrats, för att kunna frambringa detta tillstånd: icke blott uppfinningar, historiskt studium, pressens ntveckling, utan rubbningen i de gamla monarkierna, franska revolutionen, som verkade denna rubbning och tillika genom sina handlande och lidande män, men isynnerhet genom kejsar Napoleon, bragte menniskor att se, huru ett stort personligt drama utspelade: framför deras ögon i den stora politiken. — Under det nutidens stora drama går fram i akter, lägger man blott föga märke till de episoder som försiggå under mellanakterna, eiler — om man skall bruka en annan bild — till de randteckningar och arabesker, som samtidigt tecknas på väggen, t. ex konungens af Neapel dödsläger. En tyrann, som varit sitt folks plågoris, som gång på gång menediski brutit de eder han svurit att upprätthålla lag och författning, och som nu långsamt dör unåer olidliga plågor, under den mest passionerade förbittring mellan slägtingarne, som stå kring dödsbädden, och under det han måste se att det politiska system, för hvars upprätthållande han åsamkat sig så mycken blodig skuld, icke kan upprätthållas, utan måste ramla sah måhända i fallet krossa hans dynasti! sm -— rn Ö rn nr —— mA RK RR bk Då