om domaren ar kompetent och domen arli Men just detta är frågan. Han har ej utsa sitt namn, och man måste således af hal arbete söka att sluta huruvida han är i bi sittning af dessa båda för en domare alldel oumbärliga egenskaper. Att författaren ej är landtbrukare synes lä af flera uttryck i skriften, af hvilka vi blo vilja anföra, att ban icke ens känner namn på. de i Sverge allmänt bekanta Southdowi fåren, hvilka ban kallar Suthom; deremt ser man redan af artikelns första rader, a han är en poet, och denna vår. åsigt bekrä tas ytterligare deraf, att ban med få undar tag under hela artikeln håller sig på dikter område. Han gör en utflygt ur Stockholr midt i påskveckan, då så många andra flyg och fara; men han far ej så långt eller ti samma ställe som de. Mera from är målc för hans färd — ett fårhus; men en gån inkommen, synes skärtorsdagsanden äfven p honom hafva utöfvat sin verkan. Dock följer honom poesiens genius öfver allt, och det är omöjligt att riktigt vredga på en så treflig författare. Vi följa honor tvärtom stundom med nöje på hans vandring Han kommer ut ur staden — och tager frar sin kikare. Han har nemligen, såsom ma ser, lyckats återfinna den i de österländska sa gorna omtalta, såsom förlorad ansedda Abu Kerims kikare, hvilken hade den märkvärdig egenskapen, att när man satte den ena ända: deraf till ögat, så såg man allt vara stort skönt, herrligt och förtjusande; vände man der emot den andra ändan mot ögat, så visad sig allting smått, fult, uselt och afskräckande Näväl! Kommen utanför staden, sätter har kikaren för ögat, och denne visar genast sil verkan: Han får se se naturen sjelf, huru hot påtrocklar sina garneringar., huru hon ska kar stommarnep till sina hattar och parasol ler, och slutligen får han se gubben Sten berg, som han tager för naturens kalefak tor ). Man ser att det är kikarens förskönande ända, som han satt till ögat. Snart fängslas hans blick af ett nytt föremål: Detär ett stor och ståtligt ;palats-, så kallas nemligen akade: miens anspråkslösa fårhus, som är en byggnac af trä, 25 alnar lång och 15 alnar bred, och ingalunda bättre eller dyrbarare än som jus beböfves om det skall vara fullkomligt tjen ligt för sitt ändamål. Han inträder nu ippa latset,, sedan han — förmodligen för att icke stäpa på tröskeln — tagit kikaren från ögat Inkommen begagnar han den åter, men råka: dervid af förseelse att vända den så, att det andra glaset kommer mot ögat. Och nu — borta är allt det sköna, allt är fult, smått. magert och ömkligt. Den vackra Cotswoldsbaggen ser endast temligen respektabel ut Författaren hade, som det vill synas, 2:ne år förut sett honom genom kikarens andra ända. och då beräknat hans vigt till 17 lisp.; nu vägde han, det arma djuret, blott 13 lisp. — Sanningen är, att denna bagge, enligt de vid Experimentalfältet förda anteckningar, vid ankomsten från England för omkring 11, ål sedan, vägde 11 lisp. 15 skålp., och nu väger 13 lisp. 8 skålp. — Han hade verkligen vid en af vägningarne visat 8 skålp. mindre, men vid nästa vägning, utan att rationen blifvit ökad, återvunnit sin förra vigt — något som icke förefaller besynnerligt för en kunnig landtman, emedan han vet att detta kan bero uppå att djuret blifvit vägdt den ena gången strax efter sedan det förtärt sitt foder och druckit sig otörstigt och den andra några timmar efter samma förrättning och vid slutad digestion. Derföre bevisa en eller två vägningar ingenting, och några resultater kunna endast vinnas genom en fortsatt serie af vägningar. Vi kunna försäkra vår poetiske författare att denna Cotswoldsgumse aldrig vägt mera än han nu gör, och ätt han befinner sig vid utmärkt godt hull ). Kommer så talet om gumsens arma hustrur och oskyldiga barn. Härvid får man den öfverraskande underrättelsen att detäristadgarne föreskrifvet att fåren skola vägas en gång i veckan. Härom säges likväl i akademiens stadgar icke ett ord. Saken är helt enkelt den, att man vid experimentalfältet är sysselsatt med utförandet af försök i afsigt att få svar på den frågan: Huru förhåller sig underhållsoch produktionsfodret hös digitvande tackor, relativt till samma foder gifvet åt icke digifvande? Härvid har, ända sedan försökens början för 6 veckor sedan, tackorna erhållit deras vanliga foder, som, reduceradt till hövärde, utgjorde något mer än Y,s af deras lefvande vigt, hvilket hvarje bildad landtman vet vara en ganska god ration. Åtttackor som gifva di, äfvensom starkt mjölkande kor, icke hålla sig i högt bull, det vet icke blott hvarje landtman, utan hvarje bondgumma, och tackorna 5 experimentalfältet utgöra icke något unantag från regeln. Men vigtförlusten? — Vi skola äfven upplysa huru härmed förhåller sig. Vår treflige diktare är ej någon stor kalkulatör — och det äro poeter sällan — han har på tabellen sett, att ett får förlorat 5 i vigt på en vecka, och genast slutar han, att det skall förlora 5 i hvarje vecka. En i landtbruket okunnig och med djurskötseln obekant person kan icke stråx komma på den enkla tankan, att ett djur vid vägningen den ena gången möjligen nyss förtärt sitt foder och druckit. då det deremot den andra gången varit hvad man kallar tomt. Det är nemligen klart, att om ett djur väges och det derefter förtär sitt foder och dricker några qvarter vatten, samt seden väges om igen, så befinnes det hafva ökat sin vigt med fodrets och vattnets vigt, — ) Och vi söm trodde detta vara solen! — Nu veta vi dock till hvem yi hafva: att: hålla oss, när vi klaga öfver frostnätter och kalla vårar. ) Det var den gamla Cotsweldsbaggen som slagtades år 1857, som vägde 17 lisp. Så myekethar vår författare reda på hvad han Skrifver om. Se irörande denne bagge: Bergelihs Tidskrift för Sv. T an dthenkbat 1AKY 23 HAN