STOCKHOLM den 13 April. Domen öfver Ola Månsson. -Hofrättens utslag uti det mot f. d. riksdagsfullmäktigen Ola Månsson anhängiggjorda åtal, rörande den sednares genom bevisning och eget erkännande ådagalagda förbrytelse, att hafva såsom kommissionär tagit befattning med låneansökningar, ställda till lånekontoret i Malmö, der. Ola Månsson samtidigt fungerade såsom direktör, har väckt en allmän förvåning, hvilken måste ökas ju mer man tänker sig in i saken. Den allmänna rättskänslan, som icke låter muta sig af någon slags advokatyr, huru djerft och förslaget den än må framträda, har med en ganska naturlig öfverraskning försport den oväntade utgången och med ännu större förundran tagit notis om de slingrande deduktioner, hvarpå den fällda domen blifvit stödd. -Svårligen läger man ock på länge hafva gjort bekantskap med ett till innehållet så betänkligt samt till stil och form-så klent utrustadt domslut, som det ifrågavarande. Att se en sådan produkt utgå från kongl. Svea hofrätt, vittnar icke särdeles till fördel för denna öfverdomstol, af hvilken man med skäl egt rätt att vänta något bättre. Skulle man döma : hela hofrätten efter den division, på hvilken ifrågavarande mål blifvit Handlagdt och afdömdt; nödades man komma till högst nedslående tan fr om lagskipningens tillstånd viden af våra förnämsta öfverrätter. Men hvad som är vida betänkligare, än sjelf va den underhaltighet i formen, som ligger detta utslag till last, är sjelfva den inre arten och beskaffenheten af:den motivering hvarpå det stöder sig, samt det underkännande : eller åsidosättande af en gifven och tydlig lag, som karakteriserar det hela och ger det en rättskänslan upprörande och för rättillståndet i landet vådlig -karakter. Då män genomläser detta i så många fall besynnerliga utslag, skulle man lätt blifva frestad att tro, det här gälde en mycket dunkel. invecklad och tvetydig sak, om man ej visste. att..de lagrum, hvarpå domslutet rättelige: bordt grundas, äro så klara och tydliga, at: derom hvarken någon meningsskiljaktighet .eller. någon ovisshet med fog borde hafva uma uppstå, : hvilket ock tillräckligt framlyser af ordförandens i domstolen, hofrättsrådet Geijers afgifna, från pluraliteten så högst Väsentligt skiljaktiga votum. Emellertid har utslaget fått en sådan uppställning, att den mindre underkunnige, söm icke är mäktig att skilja skalet från kärnan, lätteligen kan bibringas den falska föreställningen, att här åtminstone gällt en mycket invecklad rättsfråga. så att den anklagade lika väl kunnat frias. som fällas. Att man icke skall vara sen att göra sig denna sida af saken till godo hos Ola Månssons kommittenter, derom kan man — efter allt hvad man försport under gången af denna slippriga process — vara fullt öfvertygad. Ingenting anslår och hänrycker så den okunniga mängden som ett förment marfyrskap. En granskning af hofrättens yttrandeoch beslut i frågan är derföre påkallad lika mycket för att skingra sådana irriga föreställningar, som den på hvilken vinyss hänsyftat, som för att ådagalägga och belysa den för rättstillståndet äfventyrliga lagskipningsoch lagtolkningsmetod, åt hvilken kongl. hofrätfen genom sitt ifrågavarande utslag sökt: bereda insteg och häfd. I detta hänseeride väcker det i främsta rummet uppmärksamhet och förvåning, att hofrätten, enligt den i Ola Månssons slutförklaring gifna fingervisningen, åberopar såsom laga skäl för sitt utsl: g ett för fyra och tjugo år sedan af bankoutskottet afgifvet, från riksstånden återremitteradt och derefter bifallet betänkande. Denna omständighet synes i och för sig lika betänklig som den inom svenska lagskipningens annaler hitintills lyckligtvis är, oss veterligen, utan föregående exempel. Men ännu vådligare är ett sådant förfarande, då ett utskottsbetänkande af domstol-förklaras gälla högre än beskrifven, af konung och ständer stiftad lag och använ es endast såsom en advokatorisk utväg, vare sig att fria eller fälla efi anklagad ). Frågan huruvida ett sådant förfarande skall; genom att i högsta instansen fastställas, blifva ett till framtida efterföljd qvarstående prejudikat, är af den oberäkneliga vigt, att i jemförelse dermed sjelfva det ifrågavarande, i och för sig ganska maktpåliggande, åtalet mot Ola Månssön blir af en underordnad betydelse. Låtom oss nu tillse, huru hofrätten resonerat, för att leda sig till dem slutföljd, att det citerade utskottsbetänkandet, om icke rent at upphälver lagen, åtminstone gör densamma i förevarande fall vanmäktig. 78 1 mom. af bankoreglementet den 10 Mars 1858 stadgar förbud för ledamöterna i sämtlige diskontdirektionerna att, såsom kommissionärer, täga någon befattning med låneansökningar hos det diskontverk, i hvars styrelse de deltaga med-tillägg, att om detta förbud öfvertrides vederbörande diskontdirektion skall derom göra anmälan hos bankofullmäktige, hvilka ombesörja att annan ledamot, i den felaktiges ställe, skyndsamligen förordnas och tillsättes. ) Det juridiska triumviratets inom hofrätten antagande, att rikets ständer med full myndighet utfärda bankoroglementen; är visserligen riktigt, men deremot är det konung och ständer, som . gemensamt — stifta dhsvarighetslag. Deraf följer således klatligen, ätt ett stadgande i reglementet icke lagligen kan tillintetgöra ansvarighetslageny så att, äfven om det förra skulle afse ett lindrigare ansvar, den senare likväl inför domaren måste gälla.